Mahlberg kastade tarens äretecken. — Ni skall beröfras ert kors och medaljen, som ni har förtjent med ert blod. Den dystre mannen träffades af denna anmärkning. — Ja, jag har förtjent den med mitt blod, sade han, Mablberg återtog: — Ach grenadieren, som släpper oss ut, hur skall ac ga med honom? — Han skall helt enkelt Säsa att en fångvaktare befallt honom öppna. — Och om man anklagar honom för hemligt förstånd med er? — Det skulle ej göra honom något, Officerarne i armåön förakta dessa demagoghistorier och civilisterna, som ifra för dem. De kalla dem demagogfångare. Mahlberg stod försänkt i tankar. — Ännu en sak, herr kapten, fortfor fångvaktaren. — Ni blir ej befriad ensam; en vän till er följer oss. — Hvem då? — Er granne till venster. Han har kommit hit i dag. — Hvad heter han? — Jag skall föra honom till er. Fångvaktaren aflägsnade sig och återkom efter några minuter med sidocellens innehafvare. De båda fångarne omfamnade hvarandra. — Mahlberg! — Horst! Ar det verkligen du? — Ja; visste du ej att jag var fången? — Nej, inte det minsta. — Huru? Hvem är din inquirent? — Kriminalrådet.