vid den del af handelsverksamheten, som dock omsattar den största omsättningen, medan konkurrensen på alla andra punkster, äfven af den mindre omsättningen, af lagstiftningen på sednare tiden betraktats såsom den rätta regulatorn, ksynes oss i hög grad otidsenligt, och isynnerhet hafva setaljhandlarne, sedan konkurrensen erhållit full frihet att verka på det fält, der sde hafva sin afsättning, ett billigt kraf uppå, att de ej hämmas, der de hemta sina förråder. Det finnes ej heller något serskildt i mäkleriets natur, som skulle kunna försvara ett framställande af andra fordringar på innehafvarne af dessa funktioner än på vanliga agenter eller kommissionärer, eller att gynna dem genom något skydd, som ej finnes i afseende på kommissionärernas affärs-brancher. Att förrättningen att vara mellanman vid afslutandet af affärer mellan två eller flera, som bo på samma plats, skall behöfva någon serskild offentlig auktorisation, medan samma förrättning kan utföras af enhvar utan dylik auktorisation, när de kontraherande parterna bo på olika platser, synes vara alltför orimligt, och det finnes ingen fara för, att man ej skall finna tillräckligt många, som vilja vara mäklare utan privilegium, eller att affärerna ej skulle bli utförda lika bra och tillbörligt af oauktoriserade mäklare, när de kontraherande parterna bo på samma plats, som när de bo på olika ställen —. Men mäklarne och deras vänner kämpa tappert och be allmänheten betänka sig väl innan den uppger den garanti, som ligger i de auktoriserade mäklarnes personligheter; isynnerhet äro fremmande skeppsbefälhafvare, som ankomma hit till landet, väl tjenta med, att sådana bibehållas. — Motståndarne hänvisa till hvad som nu beslutats i andra stater: England, Frankrike, Holland och Preussen, der frihet i denna affärsgren redan herrskar eller för närvarande förberedes. — Slutligen betona mäklarne såsom ett skäl att bibehålla de privilegierade mäklarne, att det kan vara nyttigt, att stadens myndigheter kunna bortgifra dylika inbringande befattningar åt enskilda af handelsståndet, hvilka äro olyckliga nog att komma ur sina ställningar genom uppbud eller konkurs; men härpå svara motståndarne, att detta just oftare skaffat handelsståndet gamla eller odugliga subjekter, med hvilka man på intet sätt varit tjent; och med afseende på det argument, som hemtas från omsorgen för de fremmande skeppsbefälhafvarne, svaras det, att dessa, vare sig att de komma för att lossa eller lasta, vanligtvis äro adresserade till något handelshus, der de kunna inhemta räd om, hvilka mäklare de böra begagna, eller ock kunna de rådfråga sin konsul derom. Det synes ej finnas nägot skäl att mera sätta fremmande fartygsbefälhafvare under något serskildt förmynderskap i detta afseende, än alla andra fremmande personer, som ha affärer här i landet, hvilka alla sjelfva på egen risk måste se sig före med hvem de inlåta sig. Af ofvanstående inses lätt, att opinionen i hufvudstaden är rakt emot mäklarne; men om auktoriteterna icke destomindre ej våga att genast med kraft taga initiativet till upphäfvande af hela mäklarelagstiftningen, så har detta sin grund deri, att förklaringar från börskomitberna i andra af våra förnämsta handelsstäder, t. ex. Bergen, gå ut på, att det der är skick och sed att begagna mäklare vid alla större köps afslutande, så att man der önskar bibehålla mäklareinstitutionen. Det är mycket möjligt, att departementet efter detta ej skall våga föreslå, att storthinget skall upphäfva den gemensamma mäklarelagstiftningen för hela riket. Men det auktoriserade mäklareskrået här i staden skall i alla fall ha erhållit sin dödsdom, i det magistraten har i sin makt att gifva efter för opinionen genom att utse så många till mäklare, som anmäla sig, och sålunda faktiskt göra mäklareinstitutionen fri. — För att ej trötta läsarne med större vidlyftighet om ifrågavarande sak för denna gång, skall jag härnäst göra mina slutanmärkningar. Ingen sak har under den förflutna veckan varit mera omtalad och väckt större förhoppningar bland affärsmän, än det utaf tre af Wermlands största jernverksegare, herrar Svante Fleetwood, II. O. Juel och J. O. Sundström med vår privatbank ,,Creditkassen afslutade kontrakt om de vilkor, på hvilka denna penningeinstitution skall lemna de svenska jernproducenterna förskott för de jernvaror, som de upplägga uti jernkontoret här i staden till export. Förskottssumman är tillsvidare endast fastställd till 200,000 sp., men beloppet kan höjas ,,när sådant konvenerar banken och förhållandena närmare!