Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 december 1867, sida 2

— Ja, sade den unga flickan med stolthet. — Och han kan hafva det, sade domherrn. — Hvad menar du, onkel? a — Han har rätt, mannens ära fordrar et. — Åh, och emot henne äro vi qvinnor ingenting? — Mannens ära är äfven hustruns. — Du hyllar gamla testamentets åsigter. — Jag talar om mannens ära, Karolina. Detta begrepp tillhör den nyare civilisationen. — Känner den nyare civilisationen ingen qvinnoära? — Jo, mitt barn, ända derhän att qvinnans ära står högst för densamma, och att den uppställer som mannens högsta pligt att försvara qvinnans ära. Ty detta försvar kräfver en strid, som är oförenlig med qvinnans natur. Men blott en man af ära kan försvara qvinnans ära. — Onkel Florens, sade Karolina, — mitt förstånd kan ej i detta ögonblick bedöma om du har rätt, eller om du yttrat sofismer. Men i alla fall anser jag ej att du ådagalagt, att en mans ära hindrar honom från att gifta sig med en rik qvinna. — Hm, Karolina, — låt ditt hjerta, din finkänsla och din kärlek afgöra den frågan. — Ah, jag ämnade sjelf taga kärleken till bundsförvandt emot dig. — Rådfråga den. Karolina satt länge tyst. — Du har rätt, sade hon slutligen, — jag blir assessorska i Meseritz, Filebne eller på Tuchelerheden.