Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 december 1867, sida 2

ständigt referat. Statsministern betecknade genast i början som sin uppgift: ,,att rättfärdiga regeringens åtgärder både vid detta tillfälle och förut, samt gjorde derefter en historisk resumå öfver franska politiken under åren 1848 och 1859, äfvensom öfver utvecklingen af italienska oroligheterna i år, hvilka ,,började med fredskongressen i Geneve och slutade med slaget vid Mentana, sedan ministeren Ratazzi låtit förföra sig af aktionspartiet. Efter en utförlig skildring af förhållandena i Italien, som isynnerhet gick ut på att gendrifva Jules Favres påståenden, fortfor Rouher: yag är nu färdig med oppositionen; jag vänder mig till majoriteten och hoppas, att mina uppriktiga ord skola finna ett sympathetiskt mottagande. Man har gjort oss tre frågor: Hvad skola våra trupper göra i Rom? Hvilken ställning skola vi intaga, om konferensen sammanträder? Och hvad skall regeringen göra, om konferensen icke kommer till stånd? Jag svarar: De franska trupperna skola eavarstanna 1 Rom, så länge päfvens säkerhet gör deras dervaro nödvändig, och med ordet vsåkerhet förstår regeringen icke allenast det materjella lugnet, utan äfven verkliga garantier från Italiens sida efter de förvecklingar, som blifvi beredda. Hvad konfereusen angår, så hafva vi för alla makter förklarat, att vi icke vilja uppställa något program. Hafven J större anspråk än makterna? Vi skola infinna oss vid konferensen med vårt förflutna och vårt närvarande. Har icke den, som först och främst är intresserad i saken: påfven, utan vilkor tagit emot vår inbjudning? Och då den helige fadren gifver oss ett så vältaligt ttnesbörd om sitt förtroende, kunnen J då beänka Er på att göra detsamma? Kunnen J då hafva i sinnet att icke gilla vårt uppträdande? Nu kommer jag till dilemmat: påfven fordrar Rom, och Italien kan icke undvara Rom. Vi förklara, att Italien icke får bemäktiga sig (8emparer) Rom. Frankrike skall aldrig tåla, att det göres våld på dess ära, på dess katholska tro. Frankrike skall ordra, att Italien på ett strängt och kraftigt sätt upprätthåller September-konventionen; i motsatt foll lägga vi oss i saken. Är detta tydligt? (Mycket bifall). Mina herrar, huru mycket än Ert bifall gläder mig, kan jag dock icke underlåta att tillägga, att det på samma gång förundrar mig. Hafva vi någonsin fört ett annat språk? Huru har då någon tvetydighet kunnat uppstå? På samma gång, vi på ett energiskt sätt fordra respekt för September-konventionen, vilja vi befästa och respektera Italiens enhet, och vi önska, att dessa tvenne makter måtte bestå vid sidan af hvarandra, Den bestämdhet, hvarmed den franske utrikesministern i detta tal framhåller, att Italien ,,aldrig skall få bemäktiga sig Rom, under det samtidigt härmed Italiens ministerpresident förklarar, att ,, Rom är lika nödvändigt för Italien, som Paris för Frankrike, har måst väcka stort uppseende, enär detta synes antyda en ohjelplig brytning mellan de begge länderna. Emellerud torde man icke böra tyda Rouhers uttryck alldeles efter orden. De franska oppositionstidningarne fista äfven redan uppmärksamhet på, att den kejserliga regeringen vid föregående tillfällen (t. ex. i de amerikanska och tyska frågorna) yttrat sig med lika mycken bestämdhet och likväl gisvit efter för omständigheterna. , Köln. Zeit. påstär, att kejsar Napoleon sjelf beklagat sig öfver, att Rouher alltför mycket ställt sig på påfvens ståndpunkt. Dessutom har en depesch inträffat i Florens från Chevalier Nigra, som är anlagd på att gifva en mildare tolkning åt Ronhers yttranden. Statsministerns yttranden — så heter det i depeschen — betyda blott, utt Frankrike aldrig kan tillåta, att Itaien ,med våld bemäktigar sig Rom, AMERIKA. om ett intressant bidrag till karak2