Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 december 1867, sida 2

ter, saknande icke heller åtskilliga ganska misslyckade. Att hålla, vid ett sådant tillfälle; ett tal under 11j a 13(, timme, förutsätter en stör tilltro till sin förmåga att fängsla uppmärksamheten, strdales åå bland åhörarne finnes en mängd barn. — Föredraget vred sig kring ett hufvudmotiv: börden och bördan. Bördens folk — dermed menades hela den samhällsklass, som, på grund af ärsd förmögenhet eller bildning, flyter ofvanpå i samhället. Bördans folk — det var arbetarnes stora klass. Den förra klassen saknade dock ej heller sin börda; så hade t. ex. presterskapet en svår börda att draga, nemligen syndabördan. Huruvida tal:n deruti äfven inbegrep den egna syndabördan, kunde ref:n ej fatta; — det var dock, antaga vi, andras synder, som mest tyngde på det högvördiga ståndet. Sensmoralen var, att vi borde draga hvarandras bördor, men icke lägga sten på bördan. Vi borde således alldraminst likna dem, som lade tunga bördor på folket, men ville icke sjelfva röra dem med ett finger. — Tal:n ordade också om Joh. Willin, antydande sambandet mellan hans verksamhet och den berömda Franckeska barmhertighetsanstalten i Halle. Den rädsla, som vid denna tid röjde sig hos den ,rena lärans prester för hernhutare och pietister (det var den tidens djefvulsbarn, likasom i våra dagar den 8. k. otron) yttrade sig efter Willing död äfven i beskyllningar mot honom, som dock af Göteborgs domkapitel tillbakavisades, uti ett yttrande, som hedrade lika mycket kapitlet som Willin. Taln vidrörde den besmittelse, som inkommit vid början af detta århundrade uti den Franckeska stiftelsen och bad Gud bevara den Willinska skolan för samma onda. Det var naturligtvis ,,otron, som nu skulle få sitt anathema, och som tal:n väldigt utslungade, hållande i handen samma nya testamente, som han en gång såsom konfirmand mottagit i denna kyrka. Det var detta testamente, som skulle skydda mot de på högmodet byggda otroslärorna, ty till ett ställe skulle de icke våga sig, nemligen till ,, ödmjukhetens dal. Så firade tal:n den fromme och ödmjuke Willins minne, minnet af honom, hvars menniskokära sinnelag förmådde honom att upptaga de fattiga, öfvergifna barnen i sitt eget torftiga hem, och att sedermera, med biträde af andre, hvilkas barmhertighetskänsla den unge predikanten förmått väcka, grunda en asyl i större omfång, hvilken var det senapskorn, som växte upp till ett stort träd, hvilket burit mångfaldig frukt. Det är så den rena och oskrymtade kärlekens tysta verk uppspirar genom seklerna, besegrande likgiltighetens köld och förföljelsernas brand. Det är så vi skulle kunna i många, ja kanske i de flesta fall finna den första roten till stora och väldiga samhällsbyggnader — derest vi förmådde följa dess trådar nog djupt ned — uti någon from menniskas kärleksverk, i hennes bön och förhoppning. Det är godhetens kraft och storhet, äfven i den svagaste personlighet. I denna historiska erfarenhet ligger maningen för äfven den ringaste menniska, att icke, af falskt misstroende, försmå att verka för det goda; deri ligger vissheten, att hvarje verkligt godt verk är ett verk för evigheten. Den Willinska skolans 100:åriga tillvaro utgör i sanning blott ett nytt och godt vittnesbörd för denna hugnande och löftesrika erfarenhet. Derföre skall också den anspråkslösa tjenarens namn öfverlefva månget, som på sin tid var vida mera lysande. Meningsstriderna och det inbördes förkättrandet — det är slagget, som vidåder mensklighetens väsen; men kärleken är den klart glödande gnistan. Tagom oss tillvara, att hon icke släckes af slagget! Efter föredragets slut afsjöngos på melodien af psalmen M 2 några för tillfället författade vackra verser al pastor Ernst Björck, hvilka tryckta utdelades. Vi återgifva af dem följande: Dag för dag ditt pris förkunnar, Natt till natt din Irlarhat hän