Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 12 december 1867, sida 2

Deretter blef han allvarsam. — Men den stackars Mahlberg! Ty Gisbert skola de ej göra mycket ondt. — Är Mahlberg den andre fången? frågade Karolina. — Det måste vara han. Demherrn berättade nu Mahlbergs önskan, och hvad hans fru svarat derpå. — Den stackars frun! sade Karolina, — och dertill detta slag. — Men likväl! utbrast hon plötsligt. — Jag kan ej försätta mig i hennes belägenhet, men inom mig lefrer en känsla, som säger: Denna olycka kan föra till lyckan. — Huru då? frågade domherrn. — Frågar du mig det, onkel? Du som ser så klart i allt. — IIm, mitt barn, qvinnohjertat är ofta något, som den skarpsinnigaste man ej kan bedöma. — Men mannens hjerta, onkel? — Det är en annan sak. Men nu gå vi till henne. Då de kommo in till fru Mahler, sade lomherrn: — Min kära fru, jag har meddelat Kaolina vårt samtal under björkarne. — Och hvad är din mening, min väinna? frågade frun. Domherrn svarade: — Emellertid har en händelse inträffat, om förändrar saken. — Hvilken då? hviskade frun bleknande. — Min kära fru, om er man träffades ä en stor olycka, hvarunder hans hustrus cärlek blef nödvändig för honom, skulle i anse det som en lycka? — En lycka? Hvad har då händt? Domherrn berättade aftonens bäktninsar, och hon lyssnade med stor fattning.