Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 december 1867, sida 2

Undast du sattades i min lycka, onkel Florens. Du kom ej det året, och jag visste ej hvar du fanns. Men förlidet år kom du, och var hos mig under de ångestfulla timmar, som det ånyo utbrutna kriget beredde mig. Och i dag, onkel, skall du döma mellan Friedrichs och mig. Derför har jag tillskrifvit dig. Saken är helt enkel, men dock svår för oss. Friedrichs var den förste, som år 1813 följde sin konungs upprop. Huru han kämpat och i nästan alla drabbningar haft sin ärofulla andel, känner historien; hon skall äfven bevara hans lön derför. Han har nödgats lemna sin militära bana. Domherrn afbröt henne: (— Hvarför har han bidragit till att bilda landtvärnet? Hvarför är han ofrälse? — Ja, onkel, huru tydligt inser jag ej nu hvad du i fjol sade om kriget. Men jag fortfar. Som en ersättning har man erbjudit honom en assessorsplats långt borta i Polen eller Westpreussen. Redan för tre år sedan hade han varit råd, om han ej hade skyndat till fosterlandets örsvar. Friedrichs tillskref mig detta, men jag )ad honom komma hit, innan han fattade tt beslut. Han har varit här ett par lagar, och vi kunna ej blifva eniga. — Supplicera ej vidare, säger jag till wonom, — då löften ge dig rättigheter. ställ dig ej i tacksamhetsskuld hos otackamheten. Blif herre till Ovelgönne; det nbringar tio gånger mera än en rådsbetällning. (Fort