Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 december 1867, sida 2

engel. Sedan återsåg jag dig hvarje år. Men din mor deremot såg jag ej så länge, hon dog ung. — Och nu, Karolina, måste du berätta om dig sjelf. Den unga flickan började efter några ögonblicks tystnad: — Det var en sorglig, upprörd tid, då jag första gången såg Friedrichs. I November år 1813 flydde fransmännen efter slaget vid Leipzig ned mot Rhen. Utefter de stora vägarne drogo de slutna kolonnerna, men enskildta ströfkårer kastade sig in bland bergen. Dessa betecknade sin väg genom plundringar och excesser af alla slag, och äfven genom Ovelgönnedalen drogo dagligen små grupper af flyktingar, hvilkas blickar alltid föllo på mitt hem, och hvilka släpade med sig allt hvad de kunde öfverkomma. En dag kom en skara af öfver hundra man; det var ett vildt band. De fordrade mat och dryck och vi gåfvo dem hvad vi hade. De fordrade mera. De uppbröto källare och visthus, men funno ingenting; ty allt var förtärdt af deras föregångare och dem sjelfva. Då blefvo de ursinniga och ropade på herrn i huset. Jag framträdde till dem, oaktadt mitt folk sökte återhålla mig. De blefvo öfverraskade ett ögonblick, då de sågo en ung dvinna. Derester ropade några: ,, Ah, dottern! Den sege fadern skickar fram henne; den eländige förtjenar döden! De sågo min smärta och tystnade, så att jag kunde säga till dem: ,, Min far hvilar redan i grafven! Men denna stillhet varade ej länge, ty de hade funnit bränvin i en källare, och de flesta hade berusat Sig. Deras raseri vaknade åter och de