Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 december 1867, sida 2

gifvit mig den. Jag hade ej ens tacka henne; det mäste jag dock göra. Följande morgon var jag åter der; några minuter derefter kom hon ut i trädgården: jag nalkades, hon blef ej förskräckt, och Jag kände mig ej längre förvirrad. Jag tackade henne och vi samtalade. Hon sade mig att hon för några veckor sedan återkommit från Paderborn, der bon i två år vistats i Ursulinerklostret; nu skulle hon hushålla för sin far; hennes mor var död, och hon var enda barnet. Jag berättade om mina studentår, om mina resor, som jag nyligen afslutat, om min far och om mina ströftåg bland bergen. Då jag återkom den tredje morgonen, voro vi redan gamla bekanta. Hon hade det renaste, ädlaste hjerta, och jag älskade henne från det första ögonblick jag såg henne. Och hon älskade äfven mig. Vi voro så lyckliga i vår kärlek. Derefter kom den önskan att tillförsäkra oss denna lycka för hela lifvet. — Aldrig! sade min far. — En mesallians är ett onaturligt förhållande. — Du får aldrig mitt bifall till ett giftermål med en ofrälse qvinna. Och till din mor sade hennes far: — Ett dylikt giftermål är en olycka; du skulle utträda ur ditt stånd och aldrig blifva upptagen i din mans. Jag kan aldrig bifalla något, som måste göra dig och dina barn olyckliga. Det var tidens fördom, som nu blifvit utplånad. Hur mycket blod har det ej kostat; det sista fälttåget mot Frankrike gällde denna reaktion; — men vi itergå till din mor. Hon älskade sin far, jag min. Vi hade