Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 december 1867, sida 2

— — —— — Endast att hon varit en god maka, onkel. — Det var hon, — och — låt oss först tala om henne, sedan om dig. Hör mig, Karolina. För mer än trettio år sedan satt jag äfven här, under den gamla granen der till höger. Din mor satt bredvid mig. Det var afton likasom nu, luften var mild och den klara himlen full af stjernor. Det var tillräckligt klart att kunna läsa kärlek i en annans ögon. Det var äfven stilla här som nu, och från godset hördes dansmusik, ty der firades skördefesten likasom i dag. Sex veckor förut hade jag tör första gången varit här. Jag hade följt min far till Hofgeismar, och som jag ej var sjuk, ströfvade jag omkring bland bergen. Sålunda hade jag äfven kommit till Ovelgönne. Den underliga grå stenbyggningen slog an på mig. Der var så graftyst; intet ljud förnams derifrån, ingen menniska visade sig. Jag hade kommit på aftonen och tillbragte natten hos kolare i skoges Tidigt den följande morgonen var jag åter der. Efter en stund öppnades en dörr, som förde till trädgården, och en ung flicka kom ut. Det var din mor, Karolina. Hon bar en trädgårdskanna, ur hvilken hon vattnade blommorna. Då hon nalkades en rosenbuske, inträdde jag i trädgården. Hon förskräcktes, ty hon hade ej sett mig förut. Jag ber er om en ros, sade jag. Hon blef förvirrad, rodnade och gaf mig rosen i sin förvirring. Jag flydde med blomman, mera förvirrad än den sköna flickan, som hade