Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 december 1867, sida 2

icke! — IIxarföre låter ni då döpa edra barn? — ,,Åh, icke går det an att väcka uppseende. Man måste väl göra som alla andra. — O halfaet, o ljumhet, o ömklighet, till hvilka vi alla göra oss skyldiga. Stackare äro vi och stackare tyckas vi vilja blifva. s Men den kommunala rösträtten måste vi hafva utvidgad. Derom äro vi temligen ense, ehuru vi kanske blifva temligen oense om huru långt utvidgningen bör sträcka sig. Det är på det kommunala lifvets frihet vi måste grunda hela vårt politiska lif. Det blir snart tillfälle att tala närmare om den saken. Jag sade nyss, att vi ju kunna i allmänhet vara med om det program Aftonbladet uppställt. Ja, men jag tror att den der indelningen i ,byråkrater och ,,demokrater icke just är den lämpligaste. Någon egentlig byråkrati hafva vi sannerligen icke i Sverge. Nog vet jag huru många så kallade demokrater taga illa vid sig öfver ett slikt påstående, men jag står fast vid det. Kan någon verkligen påstå, att vi sucka under ett embetsmannavälde eller ens att ett sådant sträfvar att här komma upp? Nej, vi hafva nog mycket värre fiender att bekämpa, innan vi kunna nå den höjd af moraliskt, ekonomiskt och politiskt oberoende, dit vi alla böra sträfva. Men jag vågar mig icke in på det ämnet i dag. Innan jag slutar vill jag försäkra er, att vi här, trots de, dåliga tidernalk, lefva ganska godt. Men denna massa af tiggare, som ströfva kring gatorna! Kan man ,lefva godt, då man har ett sådant elände för ögonen? Är det kanske dessa, uselhetens barn, som , lefva godt? Nej, de lefva visst icke godt, och de komma aldrig att få det bättre, så länge liknöjdheten är så stor, icke frimst kanske den bemedlades liknöjdhet för den fattige, utan Just den sattiges liknöjdhet för sig sjelf och hans villfarelse, att andra måste hjelpa honom, en viilfarelse, hvaruti han styrkes af publicister, som borde använda sitt inflytande att undervisa och råda, men il. stället reta och hetsa och proppa solis-. mer i den okunniga hopen. Läknöjdhet, brist på företagsamhet, dålig arbetsförmåga, försoffning — det är Sverges olycka. Ett folk kan gå under af vida mindre orsaker. Vi äro ett starkt folk, ty vi hafva, oaktadt allt arbetande derpå, ännu icke gått under. Och vi göra det ej heller, ty om liknöjdheten; ja försoftningen ännu är stor, är den dock icke så stor, som förr. Detta kan ej nekas, och det är ej så litet s glädjande. För tillfället är fattigdomen j stor hos en ej ringa del af Stockholms 1 befolkning, men den har varit lika stor! mången gång förr. Och trots allt skriks om de ,,dåliga tiderna och alla programmer för ett inskränkt lefnadssätt, lef( ver den s. k. bättre klassen lika godt! som någonsin förr. . På nöjen hafva vi ingen brist, Väral! j vanliga samqväm försaka vi icke. Försl närvarande hafva vi åtta teatrar i huf-Il vadstaden. Hvad gjorde Stockholm t. ex. so i går afton? Det kan vara af ett visstiv intresse att se hvarmed en stor stad Sys-Åh selsätter sig på en ledig stund. I går af-II ton firades Barbaradagen i sällskapet P. c B. med mycken liflighet. Man hade upp-s skjutit festen till Lördagen för att kunna, sa aftonen före en hvilodag, göra den sålb mycket grundligare. Teatrarna voro, dettasf, oaktadt, i full verksamhet. På kongl. dra-jv matiska teatern gafs en ny pjes, en ko-!h medi bearbetad efter tyskan at hr ÖScark Wijkander, en täck bit, som slog mycket l an på publiken. Min ros i skogen är Oj komediens namn, och det är verkligen en js: Iufligt doftande skogsblomma. En elev,n fröken Selma Lindqvist, hade fått försöka m sina unga krafter i denna pjes, och resulu tatet utföll öfver förväntan, ehuru man e visste att den unga artisten redan visat! b stora anlag. Mera naturlig grace, friskli het och täck naivitet i förening med ett o verkligen säkert spel har jag sällan sette hos en debutante, sällan kanske hos nå-st gon artist. Fröken Lindqvist lofvar mycd. ket, och vi skola hoppas att man icke ol skämmer bort henne med för öfverdådigt si beröm eller att hon får någon annan miss-he rigtning. Det är en ,ros, på hvilken m teaterdirektionen måste taga vara. Inge tessant var för öfrigt att i denna pjes sel ke begge herrarne Almlöf, far och son, spela st zubbar och fru Almlöf utföra en gammalge lvinnas roll. Publiken var på det högsta oc ifvad och belåten. Pjesen kommer Sanls olikt att gifva fulla hus under många k? epresentationer. Om Goldschmidts ,,Skalig anke hinner jag tyvärr icke säga något re dag, och innan jag skickar mitt nästa! be ria blad, är den ,Skavanken troligtvis sick edan glömd här. ut Fullt hus hos Barbara och fullt hus på til . dramatiska teatern, men likväl hade de nan tid att gå upp i konstföreningen och mietrakta ett stort landskap at Arborelius, dr venne mindre landskap af Iydberg, ett På andskap (utsigt vid Capri) af Stäck, en Sit enre af Ilereberg, tvenne arkitekturmålve ingar af Lerche en genre af Werner, en ffo ito af Iallgren, o. s. v., en ganska vacar er exposition. Barbara, teatrarna och konstföreningen! ter jorde dock icke tomt hus i sällskapet skei dun. Der hade man en ganska liflig gar unmankomst, som slöts först sent på natn. Vid expositionen derstädes fick man slin. öra bekantskap med intressanta aqvarel-het