Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 december 1867, sida 2

inuti boken. Laokoon-gruppen synes vars kopierad efter bilden i Lemches populära TMestetik, men är sämre skuren än denna Dock öfverträflar han vida den grupp, som förefinnes hos Liibke. Den är anförd såsom uttryck på en hästig själsrörelse, dei nuskelarbetet är i gång, och man får sc ett konvulsiviskt försök att arbeta sig frår en plåga, hvarvid man af muskelspänstigheten är förhindrad att skrika. Det i den stumma kampen, som tvingas till både serg och vrede. Det serdeles vackra trye ket hedrar herr Oscar Lamm, från hyn: förlag arbetet är utgånget, och det vore blott önskvärdt om ej så långa mellanrwr blefve mellan hvarje del; — den förste utkom i Maj! I Onsdags afton hade medlemmar a studentkåren och akademi-staten en fes för professor Brandt, sem nu återvände till Kristiania efter att, under hela dennes termin, hafva hållit föreläsningar öfver ,,der norske Rets Kilder og Udviklingshistoriesamt öfver delar af den norske Civilprocet og de tinglige Retsforhold. Festen va dock ej besökt af något större antal del tagare, och de fleste utgjordes af hans åhörare, men stämningen var det oaktad animerad, och naturligen visades på all sätt den ärade gästen från syster-universitetet all möjlig artighet i de tal som höllos till hans ära. Tillställningen, som utgjordes af sexa, firades på hotell Phoenix För att ännu mera visa sin erkänsla för det professor Brandt uträttat, och såsom en sista afskedshelsning, uppvaktade hela studentkåren honom i Thorsdags middag under sina bancr, då professor B. fick tilllälle att tacka för all välvilja, som kommit honom till del under den termin som förflutit, och som han sade sig aldrig skola glömma. Sedan denna helsning försiggått, tågade kåren till professor Böttiger, för att åt honom, i sång och tal, egna sin hyllning, då han nu för alltid lemnat sin akademiska lärarestol, för att få hvila ut efter 30-åriga mödor i akademiens tjenst. Protessor Böttiger helsade studentkåren med ett tal, som röjde vältalaren. Han nämnde hurusom nu det kunde tillämpas på honom, att ,stilla skuggor breda sig i qvällen, solen släckes i svala sjön — då deremot de unga med rätta kunde ha anledning att sjunga sitt: hur herrligt Majsol ler. (Orden till dessa sånger äro af skalden Böttiger, och den förra sjöngs, innan man tågade från helsningen). Han talade vidare om huru han nu hör klockan slå sina timmar och han måste sakna den tillfredsställelsen att veta, det hon kallade honom till ett arbete, än hvilket intet varit honom kärare, nemligen till lärarestolen, dit han så många gånger vandrat och samlat omkring sig en tacksam ynglingaskara, hvars närmare beröring han nu måste sakna. Talaren uttryckte öfver allt detta sin ledsnad, men det var åren, icke den goda viljan, som manade honom bort från lärarekallet, der en yngre förmåga nu vore af nöden. Under lefve och hviftningar skiljdes man från den gamle skalden, hvars helsa på sednare tiden repat sig, så att man kan ha hopp att ännu å höra hans lyra klinga till naturens och det skönas lof. I går atton hade fruntimmersföreningen sin andra soire dansante-musicale, och var der, som vanligt, serdeles lifligt; med lansen omvexlade sång och musik i all remtrefnad; — den hvita halsduken är vå dessa baler alls icke ett conditio sine jua non, Kalle spring teskom-: behagade ej att gå riktigt väl i Onsdags, och publiken ann sig lite lurad på graunlåten. E elertid tyckes hr Elfforss, utom dessa arranemanger, ha publiken på sin sida och pelar för fulla hus. — I dag ha vi töväler, och den, på somliga ställen, 2 alnar jupa snön synes således ämna gå i vatten. JätgharsA ID Mannanmlh an