Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 december 1867, sida 3

111 Ö9TA d aktlåtes detta, blir kardinalen definitift afsatt från alla sina andliga värdigheter. FRANKRIKE. Jules Farres tal i lagstiftande församlingen d. 2 dennes, angående Frankrikes) politik i romerska frågan, är hufvudämnet för korrespondenternas sednaste berättelser från Paris. Antalet åhörare i lagstiftande församlingens sal uti Palais bourbon var utomordentligt stort; diplomatiskal. kåren var fullständigt representerad, och damernas loger voro fullsatta. Jules Favre — så heter det i ,Indep. belger — var mycket blek då han beträdde talarestolen, och han framsade sina ord med ett uttryck af högtidlighet. IlIan angrep regeringen mycket skarpt och uttalade sörhoppningen att lagstiftande församlingen icke skulle gilla expeditionen till Rom. enär den icke blott var en kränkning af alla rättsprinciper, utan tillika skadade Frankrikes intressen samt skulle bringa landet i förvecklingar, från hvilka det icke kunde återkomma, utan att begå en förbrytelse och väcka allmänt missnöje. Ån vidare ogillade Jules Favre att regeringen beslutat expeditionen till Rom, utan att rådfråga lagstiftande församlingen. En sådan behandling borde lagstiftande församlingen icke tåla, utan måste i tid söka afvärja de följder, som en fait accompli i Italien och Rom kunde medföra. Talaren ville gerna medgifva, att garibaldinerna med tapperhet blifvit tillbakaslagna från deras anfall mot Rom, men han kunde icke inse nödvändigheten af att franska soldater vid detta tillfälle skulle utgjuta sitt blod. Detta var både omenskligt och opolitiskt. Han kunde nog förstå att ett krig medförde sorgliga nödvändigheter, men de ord, som förekommo i general de Faillys rapport: Våra Chassepot-gevär hafva gjort underverkr, syntes honom mycket oöfverlagda, enär de sårat hvarje ädelt hjerta i Europa och uppväckt ett hat bland italienarne, men icke så snart skall blifva utsläckt. Hvad påfvens verle liga makt angick, så kunde talaren med all aktning för andras åsigter —i förstå att man kunde fasthålla sina föreställningar om påfvestolens ställning, enär det tydligen blifvit bevisadt, att den verldsli ga makten aldrig varit annat än ett hinder för den andliga myndigheten. Från 756 intill 1867 — sade Jules Favre — hafva 160 påfvar regerat, men af alla dessa äro blott 6 kanoniserade; det är således kyrkan sjelf, som fällt sin dom öfver dem. Ett bevis på den verldsliga maktens skadlighet är äfven den nuvarande päfven, som år 1847 begagnade tillfället att uttala sina åsigter som verldslig furste. Då voro hans tal uppfyllda af frihetskänsla och kristlig kärlek. Res dig, sade han till Italien, mitt älskade fädernesland, och återvinn din frihet! Men plötsligen skakades alla troner, påfven blef vacklande i sin tro och återtog alla sina föregående löften. Långt hellre borde han hafva lemnat Rom med tiggarstafven i handen; han skulle då hafva varit mera ansedd och mäktig, än han någonsin kan blifva som verldslig furste, beklädd med purpurn och tiaren. Om konferensen yttrade sig Favre med mycken ringaktning. Det är likgiltigt — sade han — antingen den kommer till stånd eller ej; konferensen skall leda till påfvens afsättning eller frivilliga abdikation samt under alla omständigheter sluta med hans törödmjukelse. Till slut uppläste Jules Favre vissa delar af den påfliga encyclican (af den 8 December 1865), hvilka tördöma en mängd ,, liberala villfarelser. Denna uppläsning väckte emellertid rätt mycken munterhet i lagstiftande församlingen, isynnerhet då han kow till 88:de villfarelsen, angående religionsfriheten. Regeringen — sade talaren — har låtit statsrådet rifva den påfliga encyclican i stycken, men papperslapparne gömdes, för att blifva begagnade till förladdning i Chassepot-gevären. Dessa ord framkallade mycken rörelse inom församlingen; en röstropade: Vid Chassepot-gevären begagnas icke förladdning. Jules Favrestal upptog hela mötet. Då han gick ned från talarestolen, omringade oppositionsmedlemmarne honom, för att lyckönska honom. Jules Favres tal har äfven funnit genklang utom Frankrikes gränsor; ,Gazeta di Torino berättar, att flere deputerade i Florens haft ett möte tör att besluta en hedersskänk till honom, med anledning af detta tal, och man lärer blifvit enig om att låta pregla en medalj, som skall öfverlemnas den berömde franske advokaten af en italiensk deputation. Lika skarpt som Jules Favre klandrade Thiers regeringen, ehuru i helt olika riktning. Ludvig Filips. f. d. minister kan — såsom man vet — icke lösslita sig från den föreställningen, att en stats makt är beroende af grannstaternas vanmakt. Det var således fullkomligt i kostymen, då Thiers isynnerhet förebrådde regeringen att icke hafva uppträdt med tillräcklig energil mot Italien. Enligt Thiers åsigt borde kejsar Napeleon hafva sagt till konungen af Italien: ,Jag har tillåtit dig att alliera dig med Preussen, likasom jag till dig öfverlemnat Italiens småstater, ehura verlden klandrade detta och betviflade min lojautö, men ett vill jag icke lemna till pris åt dig, nemligen: min ära, och denna är en borgen för, att påfvedömet skall beskyddas. ENGLAND. Knappast har expeditionen till Abyssi