Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 december 1867, sida 2

mig. Aldrig kom ett ovänligt ord till mig öfver hans läppar. — Denna orsak duger således ej? — Nej, nej! — Vi ha andra. Han har öfvergifvit er, utan att dra försorg om er. -Han drog ut till fosterlandets försvar och lemnade mig hela sin lön. Jag öfvergaf honom derunder. — Således inte det heller. I tukthuset har han ej suttit; då vet jag endast ännu en: otrohet å hans sida. — Skall jag då helt och hållet förkrossa mig sjelf? utbrast trun. — Nej, sade domherrn. — Men då återstår det nuvarande tillståndet, och — arma makar, är det ej det förfärligaste af allt, emedan det är ett tillstånd af evigt hopp och likväl evig hopplöshet. Dock nej! En beständig hopplöshet för menniskan finnes ej. Den kristna religionen känner det ej. Äfven er tro och er kärlek böra ej afstå från hoppet. Er blick frågar mig huru det kan bli annorlunda. Jag vet det ej, men den barmhertige Guden vet det. — Som slafvinna bör ni ej återvända till er make, men himlen kan bereda er upprättelse. Bibehåll mod och kraft för kommande dagar, så att ni kan handla då tiden är inne. Och kom nu samt följ mig till de andra. Det är icke bra att menniskan är ensam, man blir något blott genom lifvet, och lifvet är samhället. De stego båda upp och ämnade gå. Men mellan träden hördes åter ett buller från samma håll som förra gången. Någon nalkades med hastiga steg. Domherrns hjerta klappade, då han