ssom af horom jöres: dem som möjligen mistat allt hvad de ega, hvars hela framtid genom olyckshändelsen möjligen bliivit förstörd. Hvarje åtgärd, än så skamlig, försvaras dermed, att endast assuradörer, dem man ej synes anse såsom menniskor, blifva de lidande. Medgifvas måste ock, att om den gamla åsigten är riktig, att den som ej försvarar sig då han kan rtjenar den behandling han får, assuradörerna rtjena att blifva bedragna, då de stillatigande, r efter år, med öppna ögon låta behandla sig på sätt som sker. IIuru är denna lojhet i egen sak förklarlig hos 1 ner, som förstå att bedöma sin sak? frågar m: dare. Jo, konkurrensen assuradörerna emel rkar derhän, att enhvar vill göra sig känd iur ett liberalt behandlingssätt, man vill ej vid skadeuppgöreserna låta komma sig till last att man ,,krånglrt, som det kallas, man vill ej åstadkomma chikaner, stöta för hufvudet och förlora vänner och kunder, och dessutom, om man börjar reda i en trasslig sak, vet man ej hyarthän Rären kunna leda och om man ej möjligen risketer att dementera personer, af hvars tjenster man är beroende och som man ej vill utsätta för obehag. Derföre ser man ock nästan aldrig assuradörer göra något för att söka upprättelse, då de blitvit bedragna. Men hur kunna de, i ekonomiskt hänseende, stå ut med ett sådant förfaringssätt? frågar man slutligen. Jo, på så sött, att för skadan tages ersättning genom premierna, som ställas derefter och hvilka skola betäcka ej allenast verkliga skador, utan äfven alla bedrägerier och alla de obehöriga utgifter som af haverierna följa. Premiernaj belasta varan som försäkras och drabba konsumenterna, hvilka ej kunna förtära en kopp kaffe eller bära ett plagg af utländsk materiel, som ej till värdet förhöjes af nämnda utgifter. Allmänheten skrattar åt assuradörerna, som låta bedraga sig, men märker ej att förlusten går ur deras egen ficka. Det fåtal personer, som tillskansar sig orättmätiga inkomster af haverier och drager skam och nesa öfver vårt land, beskattar tillika dess medlemmar, hvilka ej lägga sig vid hvarken det ena eller andra. Till åstadkommande af ett bättre förhållande finnas flera utvägar. I första rummet önskvärd vore en lagstiftning, som införde viss kontroll i afseende å haveriernas behandling och haveriräkningar. Den omständighet, att frågan nästan alltid angår främmande personers rätt, försvarar fullkomligt en sådan offentlig kontroll, och i vissa delar har den äfven förr här funnits, då den så kallade dykerikommissionen handlade bergningsangelägenheter. Ehuru denna inrättning på sin tid mycket klandrades, medger man nu att då vida bättre resultater vunnos för rederier och godsegare än nu. Motsvarande inrättningar finnas i Imgland och Danmark, efter hvad jag hört med nytta administrerade, och i Norge innefattar dess jölag flera gagnande föreskrifter om kontroll af tten. Den granskningsrätt, som, enligt gällande lag, här förefinnes, är ganska ringa. Fall kunna visserligen inträffa, då dispacheuren blir i tillfälle stäcka vinstbegäret, derigenom att han vid haveriets utredning påför en obehörig utgift på den, som gjort, eller ej bort tillåta densamma, eller frikallar assuradörer från utgifter, påförda just för att af dem utfå betalningen. I den dispache, som i IIandelstidningen blifvit offentliggjord, angående skonertskeppet Victoria, finner man, i den af redaktionen uteslutna delen, ett sådant fall. Dispacheurens makt mot af skeppsbefälhafvaren erkända räkninge? är dock ganska ringa, då han ej från annat håll understödjes, och han måste t. ex. till sitt fulla belopp upptaga en erkänd räkning, ehuru han vet den vara betald med ett mindre. I denna del af frågan bör dock bemärkas, att vissa stadganden i vår sjölag, hvilka afse kontroll, ej tillämpas så, som dermed varit afsedt. t. ex. föreskrifves att vissa skador skola värderas af sakkunniga män, som dertill af offentlig myndighet förordnas, och assuradörers ansvarighet är i väsentlig mån beroende af denna värdering. Vid densamma tillgår dock i verkligheten så, att den, som lidit skada, den han vill hafva besigtigad, å magistratens kansli begär och erhåller förordnande för dem han önskar må verkställa densamma. En besigtning på detta sätt anordnad blir egentligen ej annat än ett yttrande af den skadades tillkallade vänner eller andra personer, om hvilkas åsigter han är i tillfälle att på förhand göra sig underrättad. Den frånvarande assuradörens eller meddelegarens i haveriet rätt blir ej i någon mån bevakad och iakttagen. Ehuru nu en rättelse i detta hänseende är i högsta grad önskvärd och antagligen ganska lätt står att vinna, hafva assuradörerna ej ens sökt verka dertill. Det är således ej hopp att de sjelfmant bestämma sig till ännu kraftigare åtgärder, ehuru många sådana stå till buds. Det står dem öppet ej allenast att med eftertryck söka upprättelse, då de uppenbart blifvit bedragne, och söka förtaga andra lusten att förfara på samma sätt, och de hafva till och med utväg att sjelfva stifta lagar. De kunna nemligen genom försäkringsvilkoren göra förbehåll om alla sådana kontroller, som finnas önskvärda, de kunna supplera lagarna och gifva bestämmelser för de enskilda tall, hvilka ej kunna i allmän lag intagas, de kunna med belöningar uppmuntra redbarheten, men äfven tillämpa straff och göra en bedräglig skeppskapten oskadlig genom att vägra försäkring af något fartyg under hans befäl, eller gods. de kunna begränsa deras I makt, som vilja åtkomma obehörig vinst genom att begränsa sin egen ansvarighet. De, hvilka kunna och böra åstadkomma ett bättre handlingssätt af haverisaken, äro assuradörerna; men då de nu visa sig fullkomligt ovilliga satt dertill göra något, hvem skall drifva upp dem ur deras overksamhet? Jo, allmänheten, och dess enda sakförare är pressen. Det bör vara pressens suppgift ej mindre att göra allmänheten kunnig som förhållandet och allmänhetens ställning till j man, gör det moibjudande för mig att offentligen r ning velat görandet af Trit en början dertill, har deri uppträda, satt draga den slutsats, saken, än äfven att med de medel, som stå till buds, söka åstadkomma ett bättre skick och förmå dem att bidraga, gom i främsta rummet böra dertill anses skyldiga. Då jag förmodat att Ni, m. h., genom Er tidverka i denna riktning, och offentligden omtalda haveriaffären endast vajag ansett det vara min pligt att meddela Er de omständigheter, som i ken böra tagas i betraktande, deraf en del måända varit förbisedda och andra af Er möjligen ej äro kända. Den ställning till saken jag har, såsom embetsenär mången deraf skulle komma att jag i min framställning häntydt på vissa personer eller bolag inom kretIsen för min embetsverksamhet, hvad ej varit förhållandet, enär jag haft för assigt att hålla mig endast till det allmänna af saken. Denna uppsats är således ej afsedd för offentligheten, utan endast till ledning för den, som i Eder tidning kan komma att taga saken omhand. För de uppgifter den innehåller är jag likväl ansvarig och gör intet förbehåll om fördöljande å Er sida af sättet huru de erhållits, derest deras riktighet skulle ifrågasättas. Göteborg d. 13 Nov. 1867. Th. Berger. Blandade ämnen. — En upprörande mordgerning har i dessa dacar försatt städerna Munchen och Wien i djup