eriangelägenheter 1 allmänhet ej behandlas med J), amma redbarhet som andra affärer, ej så att för-e tå likväl, att flertalet af haverisaker skötas ored-i igt, utan att i dylika angelägenheter motsatsen s1 ill redbar och god behandling oftare förekommer s5 n i andra. Som Ni vet, är den vanliga gången l f haveriangelägenheter, att då ett fartyg inkomner i nödhamn för haveri, eller i skadadt skick 1 ill destinationsorten, befälhafvaren antager till bi-ÅI de en så kallad kommissionär, som bestrider si a utgifterna efter af befälhafvaren godkända J! äkningar, sammanfattar dessa, med hans egna aföringar, i en generalräkning och derför gör sig etald genom bodmeri eller annoriedes. Vid strandingar öfvertages kommissionärskapet vanligen afs len i dylika saker förfarne person, som först ancommer till stället och lyckas att uppgöra saken ( ; ö ned befälhafvaren, eller af de kustboer, som insergat ett påträffadt redlöst fartyg och hvilka ofst äro i den belägenhet att de skyndsamt belöfva förvandla sin vinst i penningar, tillköper sig leras bergarerätt. Täflan hå-vid att få lemna den ställde hjelp föranleder ofta stormande uppråden och tvister. Det vore dock önskligt, att nenniskokärleken mer och vinningslystnaden minlre vid denna täflan gjorde sig gällande. Raskare och modigare folk än våra kustboer uppvisar ej ;ägot annat land. Gäller det att fräls i sjö ;d stadd, äfven utan utsigt att derföre få n vedergällning, tvekar skärgårdsboen ej att vederråga lit och båt, men han gör detsamma för berging af ett manlöst vrak, och vinningslystnaden zör sig dervid gällande på ett sätt som egentligen strider mot hans sinnelag, men dertill han af anlIras föredömen torde blifvit uppmuntrad. ; Hvad man nu i fråga om mindre haverier först mmärker är, att befälhafvaren ofta onödigtvis antager biträde af kommissionär och dermed grundlägger dennes anspråk på previsioner af fartyg och last, eller underlåter att om dessa provisioner på förhand träffa aftal. Deraf möjligsöras godjyckliga debiteringar och, sedan saken kommit lerhän, är det mindre att undra på om befalhafvaren, heldre än att uppehålla fartyget för en räteegång, godkänner räkningarna, helst om rabatter medgifvas, som komma honom eller hans rederi enskildt tillgodo. Då debiteripgarne gifva skäl till anmärkning, är let antingen för påförd orimlig provision, eller för kostnader upptagna högre än de verkligen utgått. Stundom nedskritvas väl räkningarna med djerf hand, som förhållandet synes t i det genom flandelstidningen offentliggjorda fall, men vanligare ir att, med större försigtichet, man så till sägandes nöjer sig med att skafva litet på hvar post. Hvarken det ena eller andra kan dock ske med mindre befälhafvaren är i uppgörelsen delaktig, eller ytterst efterlåten. Det sistnämnda slaget af obehöriga debiteringar förekommer emellertid alltför ofta, och, hvad värre är, det förekommer lika ofta att befälhafvarens godkännande derå lemnas. Det är väl möjligt att jag i detta hänseende har strängare åsigter än allmänheten och jag vill derföre exempelvis uppgifva några fall. Om en kommissionär t. ex., för ett honom tillhörigt magasin debiterar en hyra väsentligen, att ej säga mångdubbelt, större än han påför andra kunder, eller hvartill magasin af annan person stått till buds, eller om han för egna farkoster och redskap debiterar på samma sätt, eller utför utgifter till högre belopp än de utgjort, kan jag ej anse sådant annorledes än klandervärdt. Jag måste dock medgifva att allmänna begreppet härom är mycket oredigt och förvilladt. Så vet man att icke allenast skeppsvarf, utan äfven de flesta af dem, som leverera tartygsförnödenheter, medgifva rabatter vid liqviden af räkningarna, från tre procent till högre belopp, men ej i ett fall bland tio finner man dessa rabatter i haveriräkningarna afdragna. Kommissionären har endast undantagsvis fördelen häraf. Ian redovisar rabatten i serskild räkning med befälhafvaren eller rederiet och beloppet skyldrar oförminskadt i generalräkningen. Äfven personer med erkänd redbarhet, som ej på något vilkor skulle låta komma sig till last att i räkning nedskrifva annat än verkliga utbetalningar, tveka ej att i nämnda form göra det. De synas ej vilja inse att om en räkning å 1,000 rdr betalas med 970 rdr, de ej böra nedskrifva det förra beloppet i en generalräkning och ej kunna godtgöra detta fel med att betala 30 rdr till en annan, än den som slutligen drabbas af debiteringen i generalräkningen. Jag betviflar ej att våra varfsegare och flertalet af dem, som leverera skeppsfördenheter, skulle på vederbörligt sätt bemöta den, som af dem begärde en räkning å högre belopp än han hade att betala, men jag r ock viss på att de vid liqviden för räkningarna genom rabatter mottaga mindre belopp än hvarå räkningarna lyda, utan att med behörig noggrannhet öfverväga att sådant kan vara likgiltigt endast då den, som har att erlägga liqviden, sjelf får vidkännas densamma, men att förhållandet blir motsatt då han gör den för annans räkning. Såsom en begreppsfö tänkligare art vill jag ri inrotat sig, att i ha en del till befälhaf illelse af ännu mer bena den sed, som alltmer saker af provisioner afstå en. Saken förbättras ej deraf, att denna möjligen redovisar någon del af samma vinst till sitt rederi, deraf följden måste. blifva att hans anspråk blir så mycket större. Beklagligen har denna osed 1 den ena eller andra formen så väsentligt tilltagit, att man kan anse densamma allmän, och det är ingalunda sällspordt att, då fråga är om antagande af kommissionär, befälhafvaren på förhand betingar vilkor ej för affärens handhafvande, utan för sin egen delaktighet deri. Denna osed, som cj ens för vinner stundom i utsträckning äfven på det sätt att befälhafvaren undfår andel i bergarelöner och andra detaljutgifter. Huru ytterst depraverande detta förhållande är för vår handelsflotta är ej svårt att inse. De underlydande å ett fartyg se sin befälhafvare för hva haveri skörda goda inkomster, de finna att så kalladt hederligt folk erbjuda honom desamma under omständigheter, som visa dylik uppgörelse såsom en plägsed, men ingen säger dem, att hvarje öre befälhafvaren vid ett haveri betingar sig sjelf och som ej ngår af räkenskaperna, bemärker försnillning från den som sist får betala denna utgift. Det torde ej vara att undra på om sedermera den af besättningen, som får eget befäl, faller för samma loc kelse, likasom att haveri, der man c kerar lifvet, af mången anses såsom en lycklig tillfällighet och ej såsom en olycka, och att handlingssättet rättas derefter. Sagda ,afbränningar, såsom de kallas, på kommissionärens inkomster ökas äfven stundom, eget nog, derigenom att han händelsevis serskildt är tillsatt såsom agent för några assuranskompagnier, eller representant för någon nation, att skydda och hjelpa de personer, som anlita honom. Det är nemligen ganska vanligt, såväl här som i utlandet, ehuru undantag förekomma, att de konsuler hvilka tillsätta eller föreslå vice konsuler och konsulsagenter, likasom de agenter för för säkringsbolag, hvilka ha underagenter, af dess betinga sig viss andel, ända till hälften, af de provisioner, som af dem i haverisaker påföras. Man inser lätt det olämpliga häri, ty derigenom förloras icke allenast den kontroll, som med konsuler och agenter i baverisaker afses, utan dertill kan det motsatta förhållandet inträffa, att den, som måste afstå till förmän, rederier och deras kaptener en stor del af den provision som synes, ker återvinna densamma på andra poster i NTIi TN anmärkas att ahnrn Alltför