Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 december 1867, sida 2

— Om er man vill skiljas, så bifaller ni således? — Besvara min fråga, återtog hon. — Älskar min man mig ännu? — Nå väl då — ja, han älskar er lika högt som ni honom. — Ah! utbrast hon lidelsefullt. Hon hörde ej i sin häftighet ett prassel bland träden på sidan om soffan. Det hade varat blott ett ögonblick och liknade en menniskas ofrivilliga rörelse. Domherrn hade hört rörelsen, men tycktes ej blifva öfverraskad. Han fortsatte häftigt: — Och med all er kärlek kunde ni glömma den man, som älskar er högre än ni! Ni kunde så djupt kränka denne ädle man och, hvad som ännu står högre, hans ära? Frun vred sig under tårar och vild smärta bredvid domherrn, som riktade dessa hårda frågor till henne. — 0, snyftade hon, — om ni visste ned hvilka afgrundskonster jag insnärjdes. Hon kunde ej fortsätta. Äfven dom herrn teg, ty det smärtade honom at bafva nödgats vara så hård. Slutligen återtog han: — Låt oss sortsara. Er man vill sbiljas från er, och han måste det. Ni bisaller således? — Ja.