Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 december 1867, sida 2

— Förblifven trogna vänner! afbröt den unge friherrn och omsamnade Becker. Denne sade derefter: — Nu skall du dansa med min fästmö. Jag ville förekomma dig, emedan jag inte kände igen dig. Gisbert måste le oaktadt sina bekymmer, ty den vackra Ilenriettes ansigte antog ett nästan sorgset uttryck vid hennes trolofvades ord. — Sedermera! svarade den unge sriherrn, och det unga paret skyndade till dansplatsen. Domherrn och Gisbert stodo allena. — Hm, och vi båda? frågade domherrn. — Jag reser vidare för att söka Gisbertina. — Du skall stanna här och dansa. — Jag dansa? — Ja, med dina kamraters trolofvade. Och äfven med en fru. Gisbert betraktade honom frågande. — Fru Mahlberg är här, och jag skall föra henne till dig. Domherrn ämnade aflägsna sig, men blef uppehållen, ty de äldre bland de närvarande nalkades honom och helsade på honom. De kände honom sedan många år, och äfven han gladde sig vid att återse dem. — Med denna inre glädje begaf han sig slutligen till hufvudbyggnaden. — Hm, tänkte han under vägen, — bär lyckan eller olyckan mera glädje i sitt sköte? Huru olyckliga voro vi ej här, hon och jag. Hon slumrar nu dödens sömn, men hon hade den glädjen att se sitt barns herrliga utveckling. Detta barn har blifvit denna engel, som beredt mig all denna glädje. Och har ej olyckan alstrat allt detta?