Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 december 1867, sida 2

da är betäckt, utan att mera än en tredjedel ännu återstår att placera. Tiden gifver, om de klerikala nödropen kunna öppna de barmhertigas kassakistor för den i nöd stadda curian. Från Rom skrifves: ,,De på blotta misstankar den 22 Oktober arresterade skola oförtöfvadt frigifvas; deremot väntar ett långt fängelse dem, som togos med vapen i hand vid kapitolium och Piazza Ara Coeli. Det är anmärkningsvärdt, att så många tjenstemän funnos bland de sistnämnde. Men redan länge har man kunnat observera, att det i de byråkratiska kretsarne rådde allt annat än belåtenhet med den nuvarande regeringen; den länge dolda brytningen har vid detta tillfälle kommit till en öppen kris. Anmärkningsvärdt är äfven, att dessa tjenstemän mest äro infödda romare . .. Att det allmänna missnöjet icke lagt sig, bevisa de nyligen skedda arresteringarne af agenter för aktionspartiet. FRANKRIKE. Den bekante franske publicisten Emil Girardin, redaktör af tidningen ,Libertå, har utgifvit ett nytt band af sina politiska frägork, som inledes med ett öppet bref till grefve Bismarck, hvilket i sin helhet är meddeladt i ,,Indep. belge för den 28 November. Ehuru Girardin är ganska ifrig fredsvän, är det likväl detta brefs hufvudändamål att bevisa, det Frankrike har samma rätt som Preussen att utvidga sig till sina naturliga gränsor, samt att ett krig dessa begge makter emellan endast då kan undgås, om Preussen icke lägger hinder i vägen för denna utvidgning. Girardin säger bland annat till grefve Bismarck: , Historien skall i Preussen åt Er anvisa samma plats, som kardinal Richelieu i Frankrike och grefve Cavour i Italien. Jag vill icke vara strängare än historien. Ni behöfver icke frukta för, det jag skall förebrå Er, att Ni, utan någon annan rätt än den starkares, bemäktigat Er Elbe-hertigdömena, hvilka voro nödvändiga för Er, för att komma till två hamnar och vinna kommunikation med Atlantiska hafvet; att Ni gjort Sachsen till Er vasallstat och absorberat Hannover: att Ni gjort allt och försummat ingenting för att sätta kejsarkronan på konungens af Preussen hufvud. Logiken frikänner Er i mina ögon. Ifall Ni icke gjort detta, så skulle en annan ha gjort det i Ert ställe, ledd af Fredrik den stores tanke och exempel. Staterna hafva sitt utvecklingslopp likasom floderna; man kan icke uppehålla dem. Segren vid Sadowa har varit i öfverensstämmelse med tingens natur, det erkänner jag. Men jag ber Er betänka en sak, herr grefve! Hvad våld och logik hafva uträttat, kunna våld och inkonseqvens kullkasta. Det gifves ingen framgång, der icke omständigheterna hafra en mer eller mindre väsendtlig del. Omständigheterna och makten kunna äfven vända sig mot Er. Ni kan vara öfvertygad om, att Frankrike skall begära sin del af makten och segren, om det icke ändå får dessa eftergifter. Frankrikes andel är hela det territorium, som ligger mellan dess nuvarande gränsor och de naturliga gränsor, som dragas af vestra Rhenstranden och Nordsjön. Ehuru Preussen gör anspråk på att representera den gudomliga rätten, har det likväl icke hyst ringaste betänklighet vid att tillegna sig enklaver, hvilka voro i vägen för dess fördelaktiga geografiska och militära afrundning. Då dessa betänkligheter icke afhållit Preussen, hvarföre skulle de då afhålla Frankrike? Den lag, som skall användas mot Er, herr grefve, är den lag, Ni sjelt skapat. Frankrike är omgifvet af aggressiva fästningar, nemligen: Mainz, Coblenz, Köln, Venloo, Nymvegen, Breda, Bergen . op Zoom, Maastricht, Antverpen, Möns, Charleroi, Liege, Philippeville, Luxemburg, Saarlouis, Landau och Germersheim. Det minsta, Frankrike kan begära för sin egen säkerhet, är, att alla dessa fästningar slopas. Men enär det är svårare att åstadkomma detta, än att sätta sig i besittning af dessa fästningar, skall Frankrike ofelbart resa sig som en man vid en kraftfull ministers patriotiska ord, som, då ögonblicket är kommet, från naionens talarestol uppmanar folket att fullinda Frankrikes geografiska enhet — detta rerk, som Frankrikes konungar under årmundraden eftersträfvat, som Vauban fördarade nödvändigt, som Preussens konung Fredrik II erkänt för berättigadt, och som len segerrika republiken bragte till utföande år 1801, dikterande freden i Luneille. När den dagen kommer och den an icke uteblifva — då en fransk miniter; som icke är mindre manlig än Ni, err grefve, åppellerar till Frankrikes kraft, Lal NI då lunga ovana 5 YA NE