Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 december 1867, sida 1

Folkskolan. Folkskolan, dess ändamäl, medel och verkningar, jemte öfversigt af folkskolans ställning i Sverge och Norge samt andra kristna länder, af Olof Eneroth. Skrift, som vunnit det af Gefleborgs läns landsting utfästade pris. f de många förtjenstfulla skrifter, som i den sednare tiden utkommit på solkunderrisningens område, har ingen — det kan med visshet sägas — så uttömt sitt ämne, som den ofvan anförda. Vi kunna tillägga, att, enligt vår uppfattning, ingen betraktat sitt ämne ur högrej. och sannare synpunkter och endast ganska få framhållit den allmänna undervisningens djupa vigt och värde med större värme och klarhet. Med allt skäl har alltså denna skrift vunnit det pris, hvarom Gefseborgs läns landsting inbjudit till täflan, en åtgärd, som länder detta landsting till stor heder. Men ett ännu högre pris skall den upplyste och nitälskande författaren vinna uti det allmänna erkännande, som bör och otvifvelaktigt, äfven skall komma hans verk till del, samt uti de frukter det skall komma att bära genom ett lifvadt intresse för folkskolan och genom de förträffliga anvisningar till undervisningens rätta anordnande och bedrifvande, som skriften lemnar. Undervisningen skall vara för lifvets skull och icke för skolan. Folkskolan skall vara det gemensamma underlaget för folkets allmänna bildning. Dessa äro de två stora grundtankar, som genomgå förfns arbete. Det är dock den första satsen, som han framförallt betonar och hvars tillämpning på alla undervisningsämnen han sorgfälligt genomgår. Skolan skall, på det att denna grundsats må blifva en sanning, omfatta alla delar af vårt väsen, först kroppen såväl som själen, och vidare själens alla särskilta förmögenheter detj religiösa och estetiska sinnet, den sedliga hågen, verksamhetsbegäret och förmågan, det sociala, eller medborgerliga sinnet, samt de intellektuella förmögenheterna: förstånd, inbillningskraft, m. m. , Det är hela menniskan det gäller, icke blott den eller den sidan af vår natur. ,,Gud har icke gifrit oss någon förmåga, för att vi skulle låta den blifva obrukad eller ouppfostrad. Minneskunskapen är nyttig, men det är ej nog dermed. Lärorna böra blifva till kött och blod inom oss. Se här exempel. , Katekesen lärer att Gud är allestädes-närvarande. Vi ha fått den läran inpräglad i minnet, Men detta är icke nog. Den måste hafva blifvit lefvande i all vår kunskap. — När vi läsa fäderneslandets historia, så böra vi dervid fått erfara huru Gud styrt vårt fosterlands öden. När vi läsa naturalhistorien — eller naturläran, så böra vi dervid ha fått en lefvande känsla af Guds styrelse i naturens riken. När vi lära oss få ögonen öppna för det vackra i fermernas och färgernas eller ock ljudens omvexlingar, så böra vi dervid ha fått en känning af huru Gud, som är den högsta skönheten, är med oss äfven der. Ja, vi böra lära oss förstå, att vi skola bruka och öfva vår kropp för att blifva skicklige att uppfylla våra pligter, hvilket ju icke vill säga annat än att verka såsom Gud vill. Vi skola, med ett ord, i allting lära, att sjelfva kunskapen eller öfningen icke är sitt eget ändamål, utan endast medel för allas vårt gemensamma mål: att blifva sjelfståndiga, goda menniskor, goda makar, goda fäder och mödrar, goda och nyttiga medborgare, skickliga att tjena hvarandra inbördes Gudi till ära. — — , Visserligen är hela lifvet en skola; men skolan måste vara en förberedelse för lifvet. Ty den som icke i ungdomen får den rätta blicken för lifvet och dess fordringar och den rätta riktningen i fråga om kunskap och färdigheter; den som icke i ungdomen lärt att tygla sina lustar och få herravälde öfver sig sjelf, genom en rätt uppfostran af sin vilja, den må sedan vid äldre år arbeta aldrig så mycket, så skall han dock alltid hlifva eftej mån.