Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 november 1867, sida 5

— 2— AÄA minde derjomto om, att denna sjukvärdsanstalt uppkommit genom den uppmaning, som ställdes till allmänheten af profossorerne Malmsten, Santesson, Abelin samt generaldirektören Huss. Detta är riktigt. Men tidningarne glömde att omnämna en annan man, som har äran af att ha först framkommit med iden till ett sådant sjukhem, nemligen professor Cederschjöld. För få riksdagar tillbaka väckte han nemligen motion om anslag till ett hem för obotligt sjuka. Statsutskottet afstyrkte förslaget, emedan medel saknades, och då motionen förekom hos ridderskapet och adeln, kämpade hr Cederschjöld ensam för sin motion; hvarken hr Huss eller frih. von Däben vårdade sig om att gå upp i plenum för att med sina röster understödja förslaget. Det föll också. Ett par år derefter utfärdade de ofvannämndo herrarne sin uppmaning till allmänheten, utan att idens upphofsman ombads att underskrifva denna vädjan till gifmilda menniskor. Vi torde finna det vara på sin plats, att hr Cederschjöld vederfares den rättvisan att få sin delaktighet i det ifrågavarande barmhertighetsverket känd och erkänd. En pikant nyhet är, att biskop Beckman anhållit hos Aftonbladet, att hans Herdabref måtte 1å medfölja till Aftonbladets prenumeranter. Biskopen har låtit trycka en ny upplaga af Herdabrefvet, icke derför att den förra hade så strykande afgång, utan på det man i alla landsändar måtte kunna taga full kännedom om de af biskopen angifna orsakerna till nöden i Norrland. Naturligtvis har biskopens anhållan bifallits. Det var bra förargligt, att den Stenhammarska frågan skulle så hastigt bli löst. Den hörde onekligen till de brännande och lofvade de mest spännande uppslag, men så blef det slut på den i största hast, fru Stenhammars man skref några ord till svar på hr Edholms förklaring, så gaf fru Stenhammar sin afskedskonsert, och så reste hon. Jo, vi voro något flata, må ni tro, öfver denna hastiga lösning. Nå, man får trösta sig, ehuru jag må bekänna att jag tänkt att få ihop minst en korrespondensspalt om qvestion Stenhammar, och nu blir det bara den här biten. Allt hade arrangerats, om bara inte fru Stenhammar låtit spela upp sig af en skrifkunnig vän. För egon del må jag säga, att fru Stenhammar förtjenat lite näpst, men den nu undfådda var något för sträng. Det duger ej att begagna silkesvantar för den som är teaterchef; den skarpa lexa fru S. fick lär ej ha verkat mera, än att en af våra bäste dramatiska artister vågade ett försök i samma riktning, men bringades på andra tankar genom kamraternas föreställningar. Han föll till föga och spelade den roll man gifvit honom. Baron Stedingk tålde aldrig tyska komedier, och derför såg man högst sällan sådana på hans repertoire. Hr Edholm har dock vågat försöka med de tyska, sedan det börjat bli total brist på franska stycken. Bland de nyare tyska ir , Slägingar ett af de bästa och drager alltid goda och fulla hus till dramatiska teatern. Det gifves också utmärkt, och Knut Almlöf visar sig här såsom vår störste komiker. Den unge debutanten hr Firstenhoff gjorde medelmåttig lycka och visade i valet af debutstycke en högst besynnerig smak. — Man nämner att på kgl. teatern kommer att upptagas ett fransyskt nrusnings-styckel, hvilket gifvits mycket på Porte S:t Martin-teatern. Det har till litel Jean la Poste och lär egentligen rara en bearbetning af ett engelskt sensaion-drama af Dion Boucicault, på hvars förmåga att åstadkomma sensations vi i somras hade tillfälle att se prof i hans skådespel ,,Colleen Bawn, som då gafs på Mancge-teatern. Xy.