Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 november 1867, sida 3

land 7, d. Rättegångsoch Polissaker. Poliskammaren. Målet angående ynglingen Gustaf Jakobsson fr. Örgryte socken, Hvilken är tilltalad att ha stulit åtskilliga persedlar från studeranden A. Kleberg och att äfven ha tillgripit några barnskjortor och 2:ne par hvita bomullsstrumpor, som han innehade vid häktningen, men hvartill saknades egare, förevar i går ånyo i poliskammaren. Åklag. anmälte, att genom annons i stadens tidningar om sistnämnde effekter hade uyplysts, att dessa tillhörde kapten F. Appelberg. Pigan Lena Börjesson, i tjenst hos hr Appelberg, förklarade nu att hon igenkände persedlarne och uppgaf, att dessa blifvit den 21 dennes stulna å vinden, men hon visste icke om denna, vid tillfället när stölden skedde, varit låst. Den vidare ransakningen öfverlemnades till rådhusrätten, och Jakobsson återfördes till cellen. — I Thorsdags stod en madam vid namn Susanna Olsson, som är boende å Hagaheden, anklagad i poliskammaren för ett fult streck. Föregående dagen hade hon å Kungstorget bemärkt ett stycke kött å en kärra, hvilken stek förefallit henne så aptitlig, att hon utan att besvära säljaren med något tal härom, praktiserat köttet i sin korg. Enär detta straxt saknades, och tvenne personer bemärkt hvem som knipit steken, blef madam Susanna anhållen och måste vandra med sin köttkorg till polisvakten, i stället att begifva sig hem. Köttet vägdes och befanns vigten derå uppgå till 242. skålp. Det var således ej en så liten stek, som madam Susanna ämnat få i sin gryta för ett så godt pris. Hon förnekade inför poliskammaren, att hon tänkt stjäla köttet, utan hade meningen varit att betala det, fastän hon i hastigheten och af glömska råkat att lägga köttet i sin korg, innan köpet derom var riktigt afgjordt. Slagteriidkaren August Anderssons hustru, som hade egt köttstycket, uppgaf, att detta tagits från henne, innan det blifvit vägdt eller betaldt. När man upptäckte att hustru Ölsson tillegnat sig detsamma fick hon behålla, men betala köttet, dertill hon hade tillräckligt med penningar, ty hennes man, som kom tillstädes, upplyste, att hustrun fått 18 rdr till sina uppköp, och befanns denna uppgift vara riktig. Madam Susanna hade således icke behöft att visa ett dylikt prof på sina långa fingrar. Ivenne vittnen, Josefina Jonsson och Lovisa Åkerberg, hördes och berättade, att när de vid nämnde tillfälle skulle gå förbi det ställe, der hustru Andersson hade sin köttförsäljning, bemärkte de att madam Susanna tog först ett och sedermera ett annat köttstycke å kärran, hvilka hon lade i sin korg, som hon ställde under en annan bredvid stående kärra, med hvars egare hon af sig i tal, liksom köttet blifvit köpt på vanligt ätt. Josefina tänkte straxt att hon ämnade stjäla tet, hvilket hon äfven yttrade till Lovisa och derför uppmanade henne att stanna, så att de skulle få se hvad hon vidare företog sig. I detsamma saknade hustru Andersson sina köttstycken och frågade hvem som tagit dem. Då steg Josefina Jonsson fram och upplyste, i det hon utpekade hustru Susanna Olsson, att hon vore den, som tillegnat sig dem, hvarefter korgen blef framtagen, i hvilken köttet blifvit nedlagdt. Målet remitterades, men hustru Susanna Olsson fick tills vidare vara på fri fot. — I förra veckan blef efter undergången bestraffning för snatteri hustru Lawra Eleonora J:n Hast lössläppt, men stod i Thorsdags ånyo inför poliskammaren. Denna gången var hon misstänkt för stöld at en gardin, som tillhör värdshusförestånderskan J. Österberg, och äfven för tillgrepp af en hvit underkjol, 2 klädesborstar, 1 hatt och 1 hårborste samt 1 hårkam, hvilka saker hon innehade vid häktningen. Af fru Österbergs berättelse inhemtades, att hustru Hast i Tisdags utbjudit kjolen till salu åt hennes piga för 1 rdr 25 öre, dervid pigan förevisat matmodren plagget och frågat henne till råds härom. När fru Österberg tog i kjolen befanns den vara nästan våt, hvarför hon, äfven med afseende å priset, straxt misstänkte att den var stulen och jemväl yttrade detta. Emellertid försvann hustru Ilast, hvilket fru Österberg ansåg såsom ett bevis på att kjolen var oärligen åtkommen. Hustru Hast hade dock icke funnit för godt att gå längre än uti förstugan, der det var mörkt. När gasen i detsamma tändes och en efterskickad poliskonstapel infann sig, bemärktes att gardinen framtör fönstret i förstugan blifvit nedryckt och låg på golfvet. Då gardinen nyss förut hängt på det vanliga stället och ingen annan främmande under tiden varit i korridoren än hustru Hast, ansågs hon ha ämnat stjäla gardinen, men icke hunnit att utföra detta tjufstreck. Hon hade haft olika uppgifter om hvem som skulle ega kjolen. Den ena var att hon emottagit kjolen af en flicka å , Hoppet eller ,,Ankaret i Majorna, der ,lilla Marie tjenade. En polisman upplyste, att vid efterfrågan å dessa ställen hade der befintliga personer förklarat, att de icke lemnat någonting till försäljning åt hustru Hast. Denna vidhöll dock sin uppgift härom, samt förnekade att hon nedryckt gardinen och att hon ämnat stjäla den. Borstarne hade hon köpt af en madam, som går omkring och säljer dylika saker. Spekulationen härmed var att hustru Hast äfven skulle kunna förtjena något genom omsåttning af dessa artiklar. För efterforskande af egare till nämnde persedlar uppsköts målet till den 6 nästa December, och förvaras Laura Hast under tiden i cellfängelset. — En ung smålänning hade, enligt anmälan hos polisen, tvertemot sina landsmäns vana, låtit lura sig af en konkurrent i smör vid namn Per Hårtensson. Smålänningen, som heter Carl August Andersson, företedde inför poliskammaren i går en högst ömlig figur, ty han gret öfver sitt förlorade smör och yrkade i en jemrande ton att motparten måtte antingen åläggas att återställa smöret, eller betala dess värde och androm till varnagel blifva arresterad. Aflären med smöret hade tillgått sålunda, att Andersson afslutat köp med