Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 november 1867, sida 2

sked. Nederländernas andra kammare har noga undersökt regeringens politik med afseende på London-traktaten af d. 11 sistl. Maj; det nedsattes nemligen ett utskott af fem medlemmar, för att genomgå denna traktat. Majoriteten i utskottet kom till det resultat, att traktaten tillhörde de angelägenheter, som icke fordrade den lagstiftande församlingens samtycke, hvaremot minoriteten önskade erhålla kännedom om de diplomatiska aktstyckena i denna sak, för att deraf kunna döma om traktatens betydelse samt om utrikesministerns uppträdande under förhandlingarne. Några deputerade — professor Thorbecke, chef för den förra doktrinära ministeren, Godefroi och van der Maasen — angrepo med stor häftighet utrikesministerns hållning gentemot Tyskland, hvad den limburgska frågan angick, samt hans inblandning i luxemburgska frågan. Än vidare anföllo denämnde medlemmarne betydelsen af den vunna internationella sanktionen på Limburgs utträde ur Tyskland och regeringens deltagande i den gemensamma garantien för storhertigdömet Luxemburgs neutralitet. Grefve Zuylen, den hittills varande utrikesministern, försvarade deremot med stor skicklighet och kraft sitt uppträdande i begge de anförda frågorna. Ilan påstod specielt, att, i betraktande af preussiska kabinettets afsigter med Limburg, hade den nederländska regeringens politik, gentemot Frankrike och Preussen, i luxemburgska frågan mäktigt bidragit till upprätthållande af freden i Europa. Detta försvar gjorde åsyftad verkan. Flera deputerade understödde ministrarne, och kammaren antog helt enkelt utskottets förslag. Men dermed voro svårigheterna sör ministören icke aflägsnade. Ty trots denna triumf förutsåg man, att utrikesministerns budget skulle möta stark opposition, samt att den snarare skulle blifva förkastad än antagen, i fall det ministeriella partiet icke så manstarkt som möjligt infann sig. Som vi af ett telegram sett, har sistnämnde förutsättning inträffat.