Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 november 1867, sida 2

nedlåtande beskyddaremin vända sig mot den inträdande. Der stod öfverstelöjtnantens imponerande gestalt, med det stränga, stolta och likväl så lugna ansigtet framför honom. Ö Her öfverstelöjtnant Friedrichs? sade han. Ö Det är mitt namn, ers excellens, var det korta svaret. — Jag helsar en särdeles utmärkt officer, sade generalen förbindligt. — Som likväl har erhållit sitt afsked! sade öfverstelöjtnanten med en ofrivillig darrning i rösten. Generalen ryckte på axlarne. — Landets sorgliga belägenhet. Så mången förtjenstfull officer har man nödgats afskeda. Ökverstelöjtnanten svarade ej något derpå. — Ers excellens, sade han; — jag kommer som supplikant till er Generalen ryckte åter på axlarne. — Jag skulle ej känna någon större lycka än att kunna uppfylla hvarje bön af, en så förtjenstfull man som ni. Men landets sorgliga läge, hvarom jag nyss nämnde -— — Öfverstelöjtnanten afbröt lugnt generalen, till hvilken han kom som supplikant. — Behagar ers excellens först hafva den godheten att afhöra mig? sade han. — Tala, sade generalen något stött. Öfverstelöjtnanten brydde sig ej derom. (Forts.)