Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 november 1867, sida 2

jan ett svårt tankeproblem till lösning. Det gällde att undanrödja den motsägelse, som förefanns mellan tron på Jesus såsom den åt judiska folket utlofvade Messias och faktum af hans död på korset. Förr än , korsets förargelse, den största tänkbara anstötlighet för den rättrogna MesSiasidön, blifvit aflägsnad, kunde man ej hoppas på ett varaktigt bestånd för den messianska församlingen. Motsägelsen fann äfven sin lösning. Genom en trefaldig tankeoperation befriade man sig från den fara, som i form af den skymfliga korsdödens faktum syntes hota den urkristna trosåskådningen med undergång. Fö blef uppgiften att söka visa det blodiga död ingalunda kunde betrakt såsom, så att säga, ett oväntadt str i Guds räkning, utan att den måste tänkas såsom med nödvändighet grundad i Guds allmänna frälsningsplan. Denna uppgitt löstes genom en läroutreckiing, hvars mest fulländade uttr blef den paulinska läran om Kristi såsom varande ett försoningsofker. Vidare gjordes med största eftertrycklighet gällande vittnesbör Jesu uppståndelse, d. v. s. den på ögonvittnens intyg grundade högtidliga utsagon att den på korset aflidne uppstått till ett. nytt lif och, såsom i psalmerna förutsagts, intagit sin plats på Guds hörra hand. Slutligen — och denna punkt betonades såsom sjelfva lisspunkten i läran — lle Jesus återkomma från himmelen, återkomma snart, i glans och herrlighet för att fullända sitt genom döden afbrutna Messiaskall: återupprätta Israels rikel, intaga Davids thron, befria sitt folk från dess fiender. Alldenstund Jesus under sin jordiska lefnad, enligt lärjungarnes mening, lemnat sitt messianska verk ofulländadt — hvad var väl då naturligare än att den kristna församlingens tro här tillgrep den utvägen, som tron i dylika fall alltid tllgripit: att hoppas af framtiden det, som under den förflutna tiden ej gått i fullbordan? På detta sätt öfvergick den kristna Messiastron till en tro på Kristi ,parusi eller på hans snara återkomst till sina trognes undsättning och herrliga belöning. Vi stå härmed framför den urkristna församlingens trosåskådning, som, på samma gång den angifver ett af de väsentligaste hufvuddragen i urkristendomens skaplynne på denna tid, tillika ådagalägger den oöfverstigliga skilnaden i uppfattningen af betydelsen af Kristi person och verk då och nu, samt blifver just derigenom ett intyg för vår sats, att åsigterna om det i kristendomen visentliga ingalunda varit på alla tider inom kyrkan sig oföränderligt lika. Då upprisandet häraf är af vigt, särskildt med afseende på våra dagars stridigheter om det väsentliga i kristendomen, skola vi i det följande något närmare sysselsätta oss med denna den första kristna församlingens eskatologiska grundtanke och ki ste förhoppning: förhoppningen om Kristi snara återkomst till ,,den yttersta domen. B.