Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 november 1867, sida 1

jelhen var redan till hands, ty Gisbertina hade fattat tag uti den druckne, för att rycka honom tillbaka. Men Kniippel hade under sitt rus plötsligt blifvit likasom ursinnig. Han vacklade icke mera, han hade fått en jättes kraft. — För fan, mamsell, är ni förryckt? Jag måste ju förbinda den stackars menniskan! — Och han kastade undan Gisbertina som en sjäder. — Förbinda! utropade han. — Axillaris måste underbindas på annat sätt. Det är en fortsättning af åorta och utgrenar sig från jugullaris. — Anfäkta! -— Olycklige! utropade Gisbertina. Hon hade åter sprungit fram och fattat uti honom. Äfven hon hade fått en otrolig kraft, förtviflan hade förlänat henne den. Hon ryckte den druckne tillbaka, han måste kämpa med henne. Hon omslöt honom med sina armar och uthärdade denna olika strid några ögonblick. Den sårade var befriad från den vansinnige. Men den svaga qvinnan vacklade snart och blef likblek. I yttre rummet hördes nu raska steg, och dörren öppnades. Franz Horst störtade emot den druckne och kastade honom till golfvet. Det var ett ögonblicks verk, och Gisbertina var befriad från den ursinnige. Hon sjönk vanmäktig i armarne på Gretchen, som hade inträdt straxt efter studenten. TY A J A. 3 —