Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 november 1867, sida 1

klart medvetande. Och Gisbertina kysste honom tacksamt. Mot morgonen sof han lugnt och länge. Då han vaknade, kände han sig underbart styrkt. Sedermera förklarade äfven läkaren att all fara var förbi. — Det är dig jag har att tacka derför, Gisbertina, sade Gisbert. — Och nu kunna vi ju åter tala med hvarandra. — Ännu inte du, Gisbert, men jag. Mycket har jag att säga dig, och jag har så länge väntat på att kunna säga dig det. Kan din vän Horst höra allt? — Allt, svarade den sjuke. — Så hör då båda, huru högt jag älskar min make, huru orätt jag handlat emot honom, och huru jag nu evigt, evigt skall vara tacksam emot honom. — Evigt? upprepade en röst, och domherrn stod i dörren till sjukrummet. — Ja, ja, onkel Florens! utropade den unga frun och ilade emot honom. — Äfven du skall höra allt, — min syndabekännelse och min kärlek! — — Hm, hm! Men hur: står det till med vår galning? Den sjuke kunde räcka honom sin hand. — Ja, ja, sade domherrn, — lyckan är den lättsinnigaste person på jorden; hon förbinder sig endast med därskapen. Men aflägg nu din bikt, Gisbertina, och — utan biktstolens koketteri. Gisbertinas bikt var följande: — Men skall ni då icke finna koketteri i de ord hvarmed jag säger er, att jag måste älska Gisbert emedan jag först hatade honom, och att jag ej kunde uthärda den tanken att bli hans maka, emedan jag genom ett ovärdigt familjearrangement bestämdes dertill? Ja, herr Horst,