Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 november 1867, sida 1

— Nej, nej! ropade hon, — du behöfver ej någon förlåtelse, ty du har det ädlaste hjerta! — Herr Horst, sade Gretchen sakta till den unge studenten, — om jag skulle behöfvas här, så ropa mitt namn ute i förstugan. — Du behöfver gå till hvila. Du är trött, stackars Gretchen. — Gå till hvila? Nej, sade hon och skakade på hufvudet. Hon lemnade rummet och tyckte i detta ögonblick, att hon var den olyckligaste i hela verlden. Men unga flickhjertan, som lätt blifva olyckliga, kunna snart åter blifva lyckliga. Läkaren, som Horst tillkallat, inträdde nu. — Det var ju ingen fara, derför har jag ej törr återkommit, sade han. Han fann ej heller någon fara, oaktadt allt hvad som föregått med den sårade. — Han har en hednanatur, upprepade han. — Jag sade det ju, och det ha alla westfalare. Men nu måste jag anbesalla den fullkomligasto ro. Han får ej tala mera, och ingen bör yttra ett ord till honom under hela denna natt. Derefter aflägsnade han sig. — Men din hand kan du ge mig, Gisbertina. Gisbertinas hand låg redan i hans. — Och jag får se på dig. Gisbertina smålog emot honom under tårar. Natten blef likväl orolig för den sjuke. Sårfebern inställde sig, men Gisbertinas omsorger voro oaflåtliga. — Engel! sade den sjuke tacksamt, då ebern lemnade honom några ögonblicks