Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 november 1867, sida 1

— Fördömde fuchs! utbrast han, — hvad faller dig in? — Att du genast packar dig härifrån, sade Horst. — Jag måste först förbinda Gisbert. — Det må du göra der ute. — Huru? Ut med dig, säger jag! — Fuchsen är kladdig, sade Kniippel, — men i ett hänseende har du rätt, Franz Daniel. Jag har inte mitt bestick med mig; jag skall hemta det. Franz Horst vände sig nu till den sårade. — Gjorde han dig något, Gisbert? — Hon räddade mig, sade den sjuke och visade mot den vanmäktiga. — Hvem är hon? — Min hustru. Franz Horst nalkades Gisbertina, hvars ögon ännu voro slutna. Hon var likväl skön, äfven Gretchen sade det till sig sjelf. Hon hade hört den sårades ord. Hvad den arma flickans hjerta blödde! Gisbertina öppnade åter sina ögon. Franz Horst bjöd henne sin arm och förde henne fram till den sjuke. — Min nådiga fru, sade han sakta, ni vår hans enda tanke. Gisbertina vågade nu kyssa sin make och omfatta honom med sina armar. — 0, Gisbert, så har jag dig åter! Kan du förlåta mig? — Fråga vännen! sade han. — Men du måste det äfven. Han tryckte sina läppar mot hennes, omslöt henne med sin friska arm och blickade in i hennes ögon.