Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 november 1867, sida 4

kåttegångs-och Polissaker. (Från Engelholm). Om mordet i Tossjö skrifves i Engelholms Tidning ytterligare den 19) dennes: I Tisdags omnämnde vi, att Johannes Larsson i Ljungagården. som troddes vara sin moders, enkan Kersti Mattisdotters mördare, gått och dränkt sig. Sednare underrättelser och upptäckter tyckas dock gifva vid handen att Johannes ingalunda afdagatagit sig sjelf, utan blifvit af annan person dödad. Till belysning af dessa hemska brott, rörande hvilka, såsom kyrkoherden Brock i en embetsskrifvelse uttrycker sig, ,,ett hemskt mörker ännu döljer ett och annat, som står i sammanhang med begge brotten, meddela vi här ett kort utdrag af det protokoll, som af kronolänsman Trägårdh förliden Tisdag fördes öfver den undersökning, som då anställdes med anledning af Johannes Larssons död. Sedan ej min lre Anders Larsson (som skulle såväl till brodren Johannes som till modren Kersti Mattisdotter lemna undantagsförmåner), än äfven dennes hustru och ett par andra personer blifvit förhörde om hvad de visste rörande Johannes Larssons frånfälle, af hvilka dock ingen kunde eller ville lemna några tillförlitliga upplysningar, berättade torparen Ola Svensson i Bassholma följande: att Anders Larsson icke hade, då den i hemmet saknade Johannes skulle eftersökas, visat sig angelägen att deltaga i eftersökningen samt yttrat att ,,han (Johannes) visst icke finnes hvarken i brunnarne eller husen, ty det vet jag; att A. L. en längre stund derefter var borta och då detta föreföll Ola Svensson besynnerligt, gick han ut för att se efter A. L., då han fick se honom komma från det håll, der den aflidnes bostad är belägen, och då A. L. tillfrågades hvar han varit, svarades att han varit uppe i ,tjocken och sökt Johannes. A. L. syntes dock icke komma från lunden, utan snarare från det: ställe, der J. L:s lik sedermera fanns. Vidare berättade Ola Svensson, att efter det A. L. återkommit ville han icke att J. L. skulle eftersökas, utan att de istället skulle slå sig ned vid matbordet; men då Ola påyrkade ytterligare undersökning, gick A. L. uti köket och hade der ett längre hviskande samtal med sin hustru och svåger, hvilket samtal de i rumniet innevarande personerna ej kunde uppfatta; derefter inkom A. L., tände en lykta samt gick före de eftersökande att i deras sällskap leta efter Johannes. A. L. styrde dervid kosan direkt till det ställe, der Johannes befanns ligga död i en grop, fylld med endast en half fots djupt vatten. Vid ankomsten dit yttrade A. L.: ,,Se här ligger han. Ola Svensson kunde icke förstå huru det var möjligt att Johannes kunnat döda sig sjelf på detta sätt. Det befanns nemligen att den dödes mössa och vantar lågo på ena sidan af den temligen breda gropen och liket vid den andra, hvadan Johannes alltså skulle hafva hoppat öfver gropen innan han dränkte sig, hvilket varit omöjligt äfven derföre, att J. led af ett svårt bråck, som icke tillät någon kraftansträng. Dessutom hade den döde om sin hals sastsurrad en sten, som befanns väga icke mindre än 100 skålpund. Ola Svensson är för sin del fullkomligt öfvertygad om att J. icke sjelf asnändt sig lifvet. Då liket anträffades låg det så, att man granneligen kunde märka att det blifvit utkastadt i gropen. — Vid första försöket att leta rätt på J. hade A. L:s hustru varit med, men då de andra gången skulle gå ut (just till gropen), ville hon för ingen del göra sällskap. Innan A. L., mellan eftersökningarne begaf sig ut, hade Olof Svensson föreslagit att de skulle besöka ofta nämnde grop. Hvarför ingick icke A. L. strax på detta förslag? Efter dessa upplysningar och sedan A. L. blifvit förd till Rödsjöholm förhördes han der ytterligare, men ville icke meddela några förklaringar öfver en hop mystiska förhållanden. Vid den 8 dennes verkställd undersökning om orsaken till Kersti Mattisdotters död visade sig A. L. nedslagen och grubblande samt förändrade ofta ansigtsärg vid på honom af länsmannen ställda frågor, å deremot Johannes var mycket lugn; nu åter, i Tisdags, var A. L. väl blek samt skälfvande i alla lemmar, men iakttog för öfrigt ett mycket lugnt uppförande, i likhet med hans anhöriga. Allt antydde att de sinsemellan öfverenskommit huru de skulle lägga sina ord. Vid likets besigtning fanns å detsamma en blänad på venstra axeln och venstra örat samt röda strimmor å hals och rygg. Bredvid vantarne och mössan fanns en nyligen skuren stör.