Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 november 1867, sida 2

buller och hennes flykt föranleda honom till en hetsjagt. och den sjuke sof ännu. Beherrskad af sina ömma känslor, hade Knäppel talat sakta. Hon sansade sig och uppreste sig i hela sin förnäma stolthet. — Min herre, håli er tyst, ty den sårade sofver, sade hon. Kniippel insåg nu sitt misstag. Men det hjelpte ej Gisbertina. — Ansäkta, det är ju inte den lilla! Hur många flammor har då Aschen? Låt mig se på er, mamsell. Inte illa! Smak har han. Pengar har han också. Men i natt, mitt vackra barn — — Den sårade blef orolig. Han kastade hufvudet åt sidan, ty Knippel hade talat högre. — Ni väcker honom, utbrast Gisbertina. — Tyst! — Ah bah! Den sjuke öppnade nu ögonen till hälften. — Hvem är der? frågade han. — Jag besvär er! sade Gisbertina till Kniäppel. Hon sade detta hviskande, men den sjuke hade likväl hört henne. Han öppnade helt och hållet sina ögon; fullkomligt vaken. Hela hans kropp spratt upp, men en förfärlig smärta kastade fionom tillbaka. Han ville ropa ett namn, Gisbert nä, namn, men hans bleka läppar förmådde blott frambringa ett undertryckt skri af smärta. — Ian dör! ropade Gisbertina. Kniäppel var likväl af annan tanke. — Bah, så hastigt dör inte en menniska! utropade han. Forts.)