———— —— Gretchen inträdde nu med lemonaden. Hon vågade knappt vidröra golsvet. — Sofver han? hviskade hon. — Ja; gå ni öfven till hvila, Gretchen. Jag skall vaka. Hon ville det ej. — Lägg er åtminstone på soffan i det yttre rummet. Ni behöfver det, ty ni ser mera medtagen ut än vår sårade. En djup suck från flickan svarade honom. — Men om någonting förefaller, så väck mig genast, herr Horst. — Ja, Gretchen. Derefter gick hon uti det yttre rvnmet. Klockan slog nu tio, och den timma var tilländalupen, efter hvilken läkaren skulle återkomma. Den sårade hade inslumrat, men hans sömn var orolig. Han kastade hufvudet hit och dit. Om han äfven rörde axlarne, kunde förbandet rubbas. Han ryckte redan på den venstra skuldran. Franz Horst lade sin hand sakta derpå för att lugna honom, men han misstog sig deruti, ty den sårade kände i sin halsslommer denna seyckning, från hvilken han ville befria sig. Han försökte det med en häftig ryckning. — Sof Gisbert, sade Horst halfhögt. Den sjuke for upp likasom ur en obehaglig dröm. — Ligg stilla, käre Gisbert. Den sjuke kände igen rösten. — Ah, du Franz. Han låg stilla. Men det förekom Franz som hade förbandet rubbats genom ryckningen. Han såg efter närmare och upptäckte frisk!!