Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 november 1867, sida 1

— I händelse jag skulle dö, fortfor den sårade, — har jag en bön till dig. — Hur kan du tänka på döden, Gisbert? Läkaren fann ju ej den minsta fara. — Jag känner mig så svag, och man bör alltid tänka på döden. Men nu till min bön. Min hustru älskar mig, och jag älskar henne. Vi ha likväl knappt i halftannat år kunnat lefva tillsammans. Orsaken skall du sedermera få veta. Om jag nu skulle dö, så uppsök min hustru och säg henne, att jag älskat henne ända till mitt sista ögonblick, att jag aldrig varit ond på henne, att jag har förlåtit henne allt, och att jag ber henne förlåta mig. Säg henne derjemte, att onkel Florens skall lemna henne mitt testamente, men att han i sin kärlek till mig skall göra henne förebråelser, dem hon likväl ej bör lägga alltför mycket på hjertat, och just derför skickar jag dig till henne. Och nu skall jag försöka sofva. — Hvar är din fru? måste Franz likväl fråga. — Du får veta det af onkel Florens. — Och hvar finns din onkel Florens? Han är här. God natt, Franz. Han tillslöt ögonen. Trött och matt måste han vara. Operationen att uppsöka och underbinda den genomskurna arteren hade varat länge, och han hade derunder förlorat mycket blod. Franz gjorde honom ej några vidare frågor, utan skakade blott på hufvudet och satte sig i en ländstol midt emot sängen. — Besynnerliga menniskor! tänkte han. — Åfven onkel Florens skall vara ett original. Men ärans män äro de ala! Och döden får väl vänta — —