Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 november 1867, sida 1

— Ändteligen få vi tala med hvarandra! — Du ämnar förebrå mig, Franz? — Sedermera Gisbert. Dock, nej, nej! Om det än var en dårskap af dig att slåss med denna menniska, så var det ett ädelt hjertas dårskap, och man måste älska dig desto högre derför. Jag ville endast säga dig detta, och sof nu, min vän. Men friherrn kunde icke sofva. — Gretchen stod tyst vid sängfötterna. Han hade icke heller ännu fått tillfälle att tala med henne. — Gretchen! sade han. Hon nalkades med sitt bleka ansigte. Han släppte sin väns hand och fattade flickans. — Och du, kära Gretchen, är du ond på mig för den oro jag förorsakat dig? — O, herr baron — — Hon förmådde ej säga mera och betäckte sitt ansigte med förklädet, i det hon lösgjorde sin hand. — Jag måste laga till lemonad åt er, sade hon derester. — Och sof nu, Gisbert, återtog Franz Horst. Men friherrn kunde det ej ännu. — Sätt dig här vid sängen, Franz, jag har något vigtigt att säga dig. — Men doktorn har anbefallt dig den fullkomligaste ro. — Just för att kunna bli riktigt lugn, måste jag tala med dig. — Så tala då, Gisbert. — Jag måste anförtro dig en hemlighet, Franz. Jag är gift. — Ah! utropade Frans.