Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 november 1867, sida 1

och hade på slagfälten förvärfvat sig ordnar och äretecken. Men vid universitetet var han endast en , fuchs, och Knäppel, som redan hade nära sex terminer bakom sig, stod, som ,,bemoostes Haupt, oändligt högt öfver honom. Franz Horst nödgades erkänna detta, om han ej ville framkalla den skandal, sem Rurik hade befarat. — Jag har stannat som din fuchs, Kniippel, sade han, — för att vara till hands, i fall du önskar något. — Det låter höra sig, fuchs; du tycks vara förnuftig. Då skall jag inrätta mig beqvämt här. . Han ämnade taga af sig rocken och ikläda sig den sårades nattrock. Men först såg han sig omkring. — Men, för fan, här finns ju ingenting att dricka. Att törsta är högst skadligt! — Hvad skall jag hemta åt dig, Knippel? — Hvad annat än vin? Lefver menniskan kanske af vatten? Och hör på, fuchs, godt skall det vara! Förstår du dig på gammalt fransyskt vin? — Jag är ännu för ung, Kniippel. — Ja, det syns nog fan, sade Knäppel med stort förakt. — Vore det derför inte bäst, om du sjelf hemtade vinet? frågade Horst. — Dig kunna de inte narra. Här är pengar, och i Michaelskneipen, fem hus härifrån, lär det finnas godt vin! — — Du är sannerligen en förnuftig fuchs, sade Knippel, i det han emottog penningarne och aflägsnade sig. — Han skall inte komma tillbaka, sade Horst till den sårade. — De hålla honom qvar, det är aftaladt med Rurik. Derester fattade Horst vännens hand.