Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 november 1867, sida 1

Franz Horst föreslog en utväg. — Jag skall vaka här i natt. Efter en half timma skickar jag honom till er på värdshuset, för att hemta vin åt sig och mig. Tåll honom då qvar under någon förevändning, eller med våld om det behöfs. — Ja, det blir bäst. Läkaren hade lagt den sårade tillrätta i bädden, undersöktförbandet och känt efter hans puls. Förbandet är i ordning, förklarade han. — Pulsen är mindre svag, och febern blir ej synnerligt stark. Dessa westfalare, så väl adelsmän som bönder, ha en riktig hednanatur. — Ja, de bo ju också på de grå hedarne, inföll Knäppel, den druckne. — Han behöfver blott ostörd ro, fortfor läkaren. — Då är det ej den ringaste fara. Jag skall emellertid komma tillbaka om en timma. För öfrigt har jag instruerat uppasserskan, som med sin mor skall vaka hos honom. — Jag skall vaka här! ropade Knippel. — Och då behöfver du inte komma tillbaka, pankdoktor. Jag är sjelf medikus, — på sjette terminen. Derefter betraktade han den täcka Gretchen närmare. — Ah ha, mitt vackra barn! Vi båda skola vaka här. Och vet du hvad; din mor behöfver inte vara den tredje i vårt förbund; — hon :an gerna gå och lägga ig! Rurik och läkaren hade emellertid vexlat blickar, hvarefter de aflägsnade sig. — Går du inte också, ,,fuchs? frågade Knäppel den unge Horst. Den sistnämnde var preussisk officer