Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 november 1867, sida 1

Gretchen var tyst, ty hon vågade ej tala i studenternas närvaro. En af dem föreföll henne dessutom så besynnerlig. Men hon darrade så att ljuset, som hon bar, var nära att slockna. — Uparför darrar ni så der? frågade den studenten, som hon fann så besynnerlig. — Den stackars herrn! måste Gretchen svara honom. — Han borde ha parerat bättre! skämtade studenten. — Han har druckit litet för mycket, sade den andre studenten, likasom urskuldande, till den bleka, täcka flickan. Det var kurländaren Rurik, som hade sekunderat baronen. — För att skölja ned min förargelse, återtog den druckne. — Har man väl någonsin hört talas om ett sådant paukerei? Menniskan slogs ju som hade han stått midt emot en ,,fuchs, som varit beväpnad med en lädersabel! Och hans motståndare var Göttingens förnämste fäktare, med en klinga skarp som en rakknif. Man kan förarga sig till döds! Men jag skall vaka hos dig i natt, vän Gisbert! Man hade lagt baronen till sängs. Jemte honom hade hans sekundant Rurik, läkaren och den druckne inträdt i rummet. Rurik tog Franz Horst afsides. — Huru skola vi bli qvitt den der figuren? Han sällade sig till oss under hemvägen, och vi kunde inte visa honom tillbaka. För att inte väcka uppseende måste vi ta honom med hit upp, annars hade han samlat alla menniskor på gatan omkring oss.