Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 november 1867, sida 3

leda rättegång. IIöststormens sång. Nu bösten är inne. Hvad jublande fröjd! De lösas, de jernhärda banden, Och fri får han sväfva mot himmelens höjd, Den stolta, oroliga anden. Stormfåglarne flykta med ilande fart, Och vintern skall lägga sitt istäcke snart öfver vågen. Hårdt blef jag ju fängslad, när vårsolen log. Jag låg som den sårade hjelten. Än värre det gick mig, när sommaren drog Sin blomprydda gördel kring fälten. Min vinge var bräckt och förlamad min håg, Och djupt från min håla jag längtande såg öfver vågen. Allt tröjdade sig i en herrlig natur, Der glädje och hopp kastat ankar. Jag låg dock som fångade tigern i bur, ; Men tänkte storartade tankar. Ren hade man glömt att för mig vara skygg, Och fiskaren rodde så glad och så trygg uppå vågen. Snart gingo dock väpnade männer i rad, Att meja den mognade säden, Och ändtligen gulnade blad efter blad Oeh hvirflade ner ifrån träden. Då löstes de långliga månaders tvång. Var tri! sad en röst — och jag var med ett språng ner i vågen. Jag samm och jag dök, jag for upp och jag ög. Ej något mot mig kunde skydda. Det fanns ingen fura, som var mig för hög, För låg var mig ej någon hydda. Jag skakade allt med min väldiga ram. Dock lysste mig heldst att få spela en dram uppå vågen. Der kommo nu fartyg, i rad och i flock. ,0, att de förlorade ginge! Med fasa man såg min skumdrypande lock, Min svarta, högt susande vinge. Och hafvet sig häfde och bränningen sjöd. Från tackel och tåg nu min härstämma öd ötver vågen. Då framkommo vindar, till tusendetal, Som nyss legat fängslade alla, Och höllo på skummande böljan en bal, Hur hemsk deras sång hördes skalla! De lånade mig både vinge och arm Och foro med ursinnigt flämtande barm öfver vågen. Med innerlig skadefröjd såg jag nu bur Vi tillställt på hafsvattnets yta. Der syntes ju döende menskor och djur På gungande spillror kringflyta. De ståtliga fartygen voro nu vrak. — Jag skrattade vildt, när jag så gjort min sak uppå vågen. Nu for jag i land. In i kojor och slott Till menskornas häpnad jag trängde. Och skogarnes trän, som i sekler der stått, Likt stickor och halmstrån jag slängde. Och städer och byar jag satte i brand, Och lågorna lyste, från strand och tillstrand öfver vågen. Dock, haten mig ej, fast med glädje jag bär Mordvapnen kring sjöar och länder. Ett nödvändigt ondt i naturen jag är, Ett redskap i Allmaktens händer. Jag renar ju luften från pestångors gift, Fast oftast det sker med en ryslig bedrift uppå vågen. Än dröjer jag qvar. Det är ljufligt att se Hur öfver min framfart man gråter. Min fröjd skall dock en gång förvandlas i ve, I vår skall man fängsla mig åter, När lärkorna sjunga sin jublande sång. Men först vill jag slumra — en slummer så — lång uti vågen. uUhekmina.