Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 november 1867, sida 3

huset. Sjelf mäste man hemta sitt vatten från bäcken, sjelf, mala sitt korn, sjelf baka sitt bröd och brygga sin dricka. Begifver man sig på resa måste alla förnödenheter medföras. En uttågande armå släpar med sig en ofantlig tross. Mynt af egen prägel finnes der icke; det enda cirkulerande myntet är Theresia-thalern. I Tigre vexlar man denna myntsort med bomullsdukar af olika längd, i Amhara med saltstycken. Guld, som förr lärer förekommit allmänt och vexlats efter vigt, är alldeles försvunnet, ehuru det i landet finnes guldoch koppargrufvor, äfvensom svafreloch saltminor; men de förra bearbetas icke, de sednare äro i fria stammars händer. Den allmänna folkdrägten är en vid, hvit bomullsmantel, hvartill tyget tillverkas i sjelfva landet. Fremlingen, huru väl klädd han än må vara, ser dock i infödingarnes ögon naken ut, så länge han ej bär manteln. Fremmande drägt och sed är öfver hufvud föremål för hån och begabberi, och det är en icke ringa svårighet för nykomlin gen att undvika sådant. För gäckeri är abyssi niern mycket ömtålig; förlöjligandets vapen sårar honom djupt, under det han moraliskt är så slö, att ett brott icke medför någon skam, och i umgänget mellan könen är blygsamheten förvisad. Folkkarakteron, munter och något lättsinnig, har tycke af den franska. Språksamhet, munvighet i samtal, qvickhet och skämtsamhet äro framstående egenskaper hos abyssinierna. I envig äro de tappra. men vid strid i massa vika de snart. Fremmande odling behandla de med förakt och vidhålla segt det traditionella; de hålla till och med på de värsta missbruk, om åldern helgar dem. Kaster finnas der icke, deck kan folket delas i fyra klasser: soldater, prester, handlande och landtbrukare; handtverkarne äro få och otillräckliga för behofvet. Höfdingarne kunna väl skicka sig anständigt; men försjunkna i sinnlighet, försumma de land och folk, så att det vackra landet till hälften är ödemark. Hvarje hus, hvars egare ej hör till de lägsta folkklasserna, har en portvaktare, som mönstrar hvar och en, som begär inträde. Med husherrens rang stiger portvaktarens arrogans. När det faller honom så in, måste den ankommande vänta på en öppen, smutsig gård, och stundom blifver han efter lång väntan utdrifven med käppen, som användes mot de närvarande utan skillnad till rang. Abyssinierna äro visserligen sedan långt tillbaka kristna och äfven mycket måna om, att ingen gammal ceremoni atskaffas; men de sakna all innerligare religiositet; i bildning och sedlighet stå de till och med vida efter folk, som bekänna sig till muhamedanismen, buddhaismen eller bramaismen. (P.-T)