genting annat, ty ingen bland de nårvarande yttrade ett ord. Det var som ämnade de båda slåss till dess den ene af dem var död, och som ville alla de andra lugnt afvakta det. Jag tyckte det blef riktigt hemskt, och jag kastade en blick genom dörren, hvilken jag endast hade skjutit till. Och då såg jag hur den fule, som var ett hufvud högre än den andre, alltjemt högg in uppifrån, så att gnistorna sprutade från klingorna, och han blef allt ondare och rödare i ansigtet, emedan han inte kunde komma åt sin motståndare. Den vackre blonde herrn stod så lugn midt emot den ursinniga menniskan, likasom lekte han endast med honom. Jag trodde att han ville afvakta tillfället att se honom ett dugtigt hugg. Men snart blef det annorlunda, och jag vet inte hur det gick till, ty jag hade inte sett eller hört något ovanligt; men plötsligt såg jag blod spruta upp i höjden, de båda mottåndarne rycktes ifrån hvarandra, den juse herrn blef hvit som snö och sjönk ill golfvet. Jag skyndade bort och var nära att förlora medvetandet; jag såg och hörde ingenting, förrän min mor stod framför mig, också likblek i ansigtet, och sade mig att den ljuse herrn var svårt sårad, och att de båda läkarne fruktade itt han ej lefvande skulle lemna salen. Sedermera blef han likväl bättre och är nu utom all fara. De båda vännerna dröjde i bersån till less qvällen inbröt. Derefter läto de först vagnen med den sårade långsamt återsända till staden och foro derefter sjelfva lit tillbaka.