herrar studenters dueller, — paukereien som herrarne säga. — Berätta, Mariannchen. — Ilerrarne kommo hit vid middagstiden i två vagnar. Kuskarne sade sedermera att de hade tagit omvägar, så at man ej skulle förfölja dem. Ur den första vagnen stego fyra herrar, hvilka alla sågc ruskiga ut; deras skägg, hår och kläder voro så oordnade. Den fulaste bland den var en stor, tjock herre med ett bredt rödt ansigte. Han och hans följeslagare voro de enda af herrarne, som jag förut hade sett här, förliden höst på en Söndag då här var dans. De gingo då in i danssalen, började gräl med alla och blefvc slutligen utkastade af bondgossarne. — Nu beställde de genast kognak. Ur den andra vagnen stego endast fina, förnäma herrar, och isynnerhet tyckte jag om den vackre ljuse herrn, som sedermera blef så svårt sårad af den der fulingen med det breda, röda ansigtet. Straxt efter sin ankomst gingo de till danssalen. De sade ej att de tänkte duellera der, ty då hade min far inte släppt in dem i salen. Men vi märkte det, då det olyckligtvis redan var för sent. Jag måste taga in kallt och varmt vatten i salen, och då såg jag hur en af herrarne tog fram små tänger, knifvar, saxar, linne och charpi, och huru de båda, den store fule och den vackre ljuse, togo af sig rockarne, och hur man satte stora sablar i deras händer. Jag blef så rädd, att jag knappt förmådde lemna salen. Men derute stannade jag vid dörren, för att få veta hvad som nu skulle komma. Då började en förfärlig fäktning; hugg föll på hugg och alltjemt hastigare och häftigare. Och derunder hörde man in