Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 november 1867, sida 2

Han har desslikes ålagt alla de officerare, (10 hvilka, med anledning af gula sebern, d som rasar uti garnisonsstäderna i Syd-sa staterna, att återvända till sina afdelnin-St gar inom denna månads utgång. Enär sat gula febern ännu icke upphört, är denna d order troligen utfärdad, för att vara beredd på alla eventualiteter, när den förstSt nämnda åtgärden skall utföras. d a — Göteborg d. 21 November. Krigskonsten har, såsom hvarje annat il moment i den menskliga verksamheten, h sin historia, och att denna är mycketip innehållsrik beror dels derpa, att menniskorna näppeligen bedrifvit någon sysselsättning med större förkärlek, än att slålj jäl hvarandra, från urälsta tider till den varande, dels derpå, att de stora upptäckterna af metaller, explosionskraft och mekaniska krafter kanske i första rummet vunnit sin användning på förstörelseverksamhetens område. Den höge författaren till Tankar om Nutidens taktiska rörelser lemnar en hastig ötverblick öfver krigshärens formation hes greker och romare, visar huru rytteriet under medeltiden spelade hufvudrollen intilldess, i och med krutets uppfinning, infanteriet utvecklade sig, ehuru långsamt. — Ännu rörde sig detta sednare i djupa kolonner, intilldess förhållandet något förändrades med Gustaf II Adolf. På 1700-talet blir infanteriet mera rörligt än förr, men kavalleriet bibehöll dock sin öfverlägsenhet, hvilka förhållanden varade ,intilldess franska revolutionen äfven här ingrep omskapande. Det hade. vid denna öfversigt, kanske ej varit utan intresse att erinra om den stora betydelse infanteriet vann redan unmedeltiden, först och förnämst genom schweizarne, hvilkas bondehär i tre blodiga slagtningar nedergjorde den mest lysande riddarhär, som verlden då kände, under tidens mest berömde härförare, Carl den djerfve af Burgund. Derefter framträdde de tyske landsknektarne och det spanska infanteriet med stor betydelse, likasom de engelska bägskyttarne spelade en roll, som var afgörande för drabbningens utgång. Då förfm talar om fotfolkets ,,föga anseende i denna tid, så torde detta kanske gälla såsom regel, men hvilken dock har sina vigtiga undantag. Under sitt hastiga bedömande af de franska revolutionskrigen, anmärker förf:n, att individen här blef understundom ställd i nödvändighet att använda eget omdöme och att kämpa med detta såsom ledare. Den höge förf:n karakteriserar härefter i korta och träffande drag Napoleon I:s krigskonst, hvari den hastiga manövern vann så stor betydelse. Att det långvariga fredsskifte, som följde på de stora krigen, ,lätt skulle alstra ett visst pedanteri och böjelse för granna, för kriget obehöfliga paradrörelser i sluten ordning, är — yttrar törfm — naturligt. Fransmännens strider mot araberna gåfvo ny vigt åt den spridda ordningen och , det uppstår en sträfvan att hos soldaten utveckla kroppslig smidighet och att odla hans intellektuella förmåga, på det att hvarje rote inom fotfolkets led må kunna ansändas i kedja. Så inträdde de nyaste krigen, hvari den reslade kanonen gör sig gällande, hvarpå följde användningen af bakladdningsgevären, på hvilka uppmärksamheten först fästades under det sista danska kriget. Man hade nemligen förut hyst betänkligheter deremot, särskilt emedan man befarat en alltför stor och onyttig åtgång saf ammunition. Det tyska kriget gaf ett Jtterligare utslag i detta ämne. Den höge förf:n har här, eget nog, allsdeles ignorerat det amerikanska kriget, hvarest de snabbskjutande gevären förut uppträdt, och detta med utomordentlig essekt. Här var det ock kopparpatronen, som framträdde, hvilken är grunden för Jalla de nya gevärskonstruktionerna, och hvilken alltså är hufvudmomentet i det. nya utvecklingsstadium, hvari eldvapnen nu inträdt. I detta långvariga krig hadel. också invändningen beträffande förslösandet af ammunition blifvit till fullo vederlagd. j Emellertid syaes förf:n ännu i denna något mer än en indirekt fördel, nemligen F — — — — — stund ej vilja tillerkänna de nya vapnen den, att de ingifva truppen ,,ett moraliskt ssjelskörtroende. ,,Preussarne trodde på sitt gevärs öfverlägsenhet; derföre stodo de stilla. — Men hvarifrån hade de erhållit denna tro? Från insigten och vissheten om sitt gevärs goda egenskaper — svarar läsaren. Så hafva vi också trott, men nu hafva vi fått en annan förklaring, nemligen: , Preussiska hären hade i så hög grad tillegnat sig disciplinens trollmakt, att när befälet Hllförsäkrade soldaten en gifven framgång på grund af hans vapens företräde framför motståndarens, så visste det äfven med säkerhet att truppen trodde derpå. Det var alltså ej den egna insigten, utan tron på befälets auktoritet, som, tack vare disciplinen, gaf preussaren tillit till sitt gevär. Besynnerligt är det då, att icke disciplinen kunde i Österrikes armå göra samma underverk, ty disciplinen borde väl der ej vara svagare än i den preussiska. Eller skulle verklinven den sednare — grundad