Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 november 1867, sida 1

var min fasta öfvertygelse. Men den kunde ej utplåna minnet af den arma ur mitt bröst. En förhoppning uppfyllde mitt hjerta, då Napoleon återkom från Elba, och konungen kallade sitt landtvärn för andra gången under fanorna. Jag ilade till mitt regimente, i hopp att finna en ärofull död i striden för konung och fosterland. Du vet hvad som hände; en kula krossade min fot genast i början och hindrade mig att deltaga i de öfriga drabbningarne. Och nu, Franz, kommer jag till ändamålet med min resa till Göttingen, och min önskan att träffa Gisbert von Aschen. Min hustru bör ej lida nöd med sitt barn. Emedan hon varit för stolt att emottaga ett understöd af sin förförare, hade jag ej heller försökt erbjuda henne mitt bistånd, men jag ansåg det som en pligt att efter min död sörja för henne. Jag måste derför vända mig till någon. Det var vår vän och kamrat Aschen, för hvilken jag omtalade allt, några dagar före slaget vid Ligny. Ilan kunde stupa lika väl som jag under de strider, som förestodo oss, och derför skref han till sin onkel, domherrn von Aschen. Domherrn hade genast dragit försorg om min hustru. Kort efter fälttågets slut skref han detta till Gisbert, hvilken meddelade mig det. Sedermera har jag ej hört något vidare om den olyckliga. Men jag kunde slutligen cj emotstå min längtan att erhålla någon underrättelse om henne. Gisberts onkel hade ej nämnt hvart han hade fört henne. Utomdess hade jag ej bort resa till henne. Sålunda begärde jag permission: — jag hade ej återvändt till