Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 november 1867, sida 1

— om du inte svarar mig. sortsor jag. — eller om du ljuger, — så frukta för mig! — — Ja, pustade han slutligen. — Du är således den arma qvinnans förförare? — Jag har ju erkant det. — Har du dragit försorg om henne? — IIon ville ej emottaga något af mig. — Har hon ett barn? — Ja. Jag hade intet vidare att fråga honom. Men jag kände en nästan oemotståndlig lust att tukta honom. Jag upplyftade min hand emot hans af fruktan förvridna ansigte. Men jag beherrskade mig. Han föreföll mig för mycket föraktlig. Bödeln tuktar den ärelöse. — Gå, sade jag. Han gick. För första gången sedan en lång tid kunde jag åter andas friare. Jag s vade ej längre i ovisshet, och jag hade vunnit den svåraste seger i mitt lif, men en djup smärta återstod i mitt inre. Minnet af förrädaren har jag kunnat rycka ur mitt hjerta, men jag har i honom en dödsfiende, ehuru det bekymrar mig föga. Huru hade jag ej älskat min hustru -— likasom hon mig! Och hvilka förfärliga konster hade ej den skurken nödgats använda för att förleda henne! Men vid min sida kunde hon ej längre lefva, och jag ville ej heller utverka en laglig skiljsmessa. Ingen menniska mer än vi tre kände min skya f, och en skiljsmessa skulle hafva uppenbarat den för verlden. Vi borde aldrig mera återse hvarandra, det