Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 november 1867, sida 1

hämden ej är upprättelse för en man, hvars inre ära aldrig kan såras genom ett yttre anfall. Jag förmådde afstå från hämd; det var en svår seger, som jag vann öfver mig sjelf. Jag väntade i mitt rum till dess aftonmåltiden var slut och jag hörde herrarne gå upp till sina rum. Då skickade jag en kypare till von Schilden, med begäran att han ville komma till mig. Jag var nyfiken att se om han skulle komma; i fall han ej kom, ämnade jag uppsöka honom, och om han då ej ville släppa in mig, förtjenade hans seghet en tuktan. Han kom. Jag emottog honom fullkomligt lugnt, ehuru mitt blod kokade. Men himlen hade gifvit mig en nästan underbar kraft att beherrska mig. Det var ett tecken att jag gått rätt till väga mot den eländige. Han inträdde i mitt rum med blekt ansigte och osäker blick. Ilan ville fatta mod, men han kunde det ej. Den största feghet hade fört honom till mig, denna feghet, som ej har mod till motstånd, — icke ens till flykt. Jag betraktade honom länge under tystnad. Ilan kunde slutligen ej längre uthärda min blick och tystnad, utan frågade, med darrande röst: — Hvad vill du mig? — Har du förfört min arma hustru? frågade jag honom och nalkades ofrivilligt. I sin feghet ryggade han tillbaka mot dörren. Jag tror nästan att jag log af förakt. — Frukta ej, Schilden, men svara mig. Han förmådde ej tala.