Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 november 1867, sida 3

(Insändt.) Vid Lars August Pehrssons i Lexby graf. Den 12 November 1867. På klippan stod nybyggda huset Rern färdigt, väl ordnadt, och ljuset Belyste der, kunde man tycka, Ett husfolk af sällhet och lycka. De vänsälla derinne bodde, Så nöjda, så glada, de trodde: På helsan, på grunden den trygga; Så hoppas vi menskor — och bygga. Men Han, som har allting i händer, Som lifvet utsläcker och tänder, Oss tillsagt de tänkvärda orden: Förgängligt är allt uppå jorden! När bäst vi då lefva och verka Och känna oss trygga och starka, Si då kommer döden i loppet Och släcker ut lifvet och hoppet. Visst lemna vi detta ogerna, Men fåfängt mot udden vi spjerna, Det kära ändock oss beröfvas; Så barnen af Fadren bepröfvas. Den kalken är bitter att dricka, Men nöjda vi oss böra skicka, När detta i hågen oss rinne: vI döden vi segra och vinne! När derför vår hydda i sanden Nedbäddas — odödliga anden Blir frigjord, upplyftad ur gruset, Förklarad att stråla i ljuset. Väl detför den redligt arbetat, Guds vilja har gjort och afvetat, Som dagsverket slutat i trona; Hans lön blifver sällhetens krona. Hell dig, som den kronan har vunnit! Hell dig, som till Kanaan hunnit! Hur lycklig är du mot oss andra, Som ännu i öknen få vandra! Sörj sonen ej fader och moder, I systrar sörj icke kär broder, Gråt icke din älskling du maka; I himlen han råkas tillbaka! Sörj icke I vänner och fränder; Men upplyften hjertan och händer Till himlen, låt iankarne ila Tills sjelfva I kommen till hvila! R-K. ————