Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 november 1867, sida 3

förhällande till sin samilj, vid hvilken han visat sig vara mycket fästad. Efter denna skildring af brottslingen öfvergå vi till en efter ransakningshandlingarna kortfattad framställning af det brott, hvartill han sent omsider — och mera tvingad af omständigheterna, sån af ånger — bekänt sig skyldig. Söndagen den 6 Oktober på morgonen begaf sig hemmansegaren Hans Andersson från sitt hemvist i Hassela öfver skogarne till Bjuråkers socken och Strömbacka bruk för att kräfva kolaren Erik Wiberg för en fordran af 100 rdr, som Hans Andersson på grund af revers hos Wiberg egde. På Söndagsaftonen framkom Hans Andersson till Strömbacka brnäk, hvarest han förevisade bruksförvaltaren Högberg en med dennes namn försedd borgensförbindelse, som Wiberg till säkerhet för skulden lemnat IIans Andersson. IIr Högberg förklarade då att borgensförbindelsen var falsk och att han ingalunda tör Wiberg iklädt sig nåI gon borgen. Efter inhemtandet af denna underrättelse begaf sig Hans Anderssen från Strömbacka till Wibergs hemvist i Norrgima, dit han ankom på aftonen samma dag, utan att dock träffa Wiberg hemma. På inbjudning af hustru Wiberg tillbragte Hans Andersson i Wibergs hemvist natten till Måndagen. På Måndagsmorgonen J omkring klockan 8 hemkom Wiberg, då samtal mellan Hans Andersson och honom genast började rörande skulden, för hvilken Hans Andersson velat erhålla betalning. Efter åtskilligt ordande och efter det Wiberg väckt, men Hans Andersson törkastat, åtskilliga förslager till skuldens betäckande, hade slutligen det beslut fattats, att de båda skulle begifva sig till Strömbacka, hvarest Wiberg trodde sig kunna göra någon råd för saken. I följd häraf hade de klockan half 9 begifvit sig på väg från Wibergs hemvist till bruket, som är beläget omkring 34 mil derifrån. Wiberg medtog en yxa, den han, enligt hvad han under ransakningen uppgifvit och vidhållit, ämnade inlemna till lagning vid bruket. Under vandringen till Strömbacka, hade i dess närhet Hans Anderssons uppmärksamhet kommit att fästas vid ett gräfningsföretag i och för en myrodling, hvilket såsom varande af mera storartad beskaffenhet, IIans Andersson velat närmare beskåda, för hvilket ändamål de tagit af stora vägen och längs myrtägten följt en gångstig, som slutligen i sin utsträckning ledde upp på en annan väg, eller byvägen, som från Rödkullens och Frisbo byar leder till stora landsvägen mellan Bergsjö och Bjuråkers kyrkor och förenas med den just vid Strömbacka. Sedan Hans Andersson besett myren, hade, vid det vandringen till bruket åter skolat fortsättas, Wiberg fästat Hans Anderssons uppmärksamhet derpå, att nämnde väg fanns och vore ginare från den punkt, hvarest de belunno sig. Under den derefter fortsatta vandringen hade Hans Andersson åter börjat tala om penningarne och frågat Wiberg, huru han skulle göra med betalningen, och om Wiberg ämnade tata vid bruksförvaltaren Högberg. Sedan Wiberg sådant bejake:. yttrade Hans Andersson: ,sådant lönar ej mödan, ty jag talte i går vid Högberg. Wiberg hade då förstått, att den andre kände till alltsammans, och att sålunda endas: obehag och seraff för honom vore att vänta. Under intrycket af detta medvetande hade Wiberg, då, vid aet de gått ett stycke framåt och uppnått ett ställe, der en liten gångstig, eller s. k. gadd, tagit af från Frisbovägen i riktning nedåt vägen mellan Bergsjö och Bjuråker, ehuru icke sträckande sig ända dit, fått den tanken att fly undan, för att på egen hand söka anskaffa penningar att betala skulden med och på så sätt undslippa alla följder af förfalskningen. Ilan hade derför tagit af den större vägen och häftigt gående, först efter gadden och ande från densamma nedåt Bergrs-vägen, sökt undkomma, men blifvit g t ettersatt af Hans Andersson. Under det han sålunda funnit sig jagad, hade detrunnit honom i sinnet att medelst Hans Anderssons undanrödiande befria sig både från skulden och följderna af förfalskningen, hvilken befrielse han ansett vunnen, om han kunde komma i besittning af reversen och borgensförbindelsen. IIan hade dock ej vetat huruvida Hans Andersson varit med dessa papper försedd. Wiberg fortfor att häftigt gå undan; men Hans Andersson upphann honom slutligen och fattade tag i honom sägande: , Nej, din skalker, så lätt kommer du icke undan mig. Utan att vidare tra något ondt ord hade IIans Andersson släppt Viberg och fortsatt vägen gående två å tre steg framför honom. Sedan de sålunda vandrat ett itet stycke, hade Wiberg, som nu beslutat sätta sin föresats om den andres undanrödjande i verket, stigit ett steg bakom Haus Andersson och lerefter med hela sin styrka gifvit henom ett mgg med den medhafda yxan på högra sidan af mfvudets öfra del. Då Hans Andersson dervid senast fallit omkull, hade Wiberg, som då varit iksom förvildad och utan all besinning, ytterliare med yxhammaren och skaftet gifvit Hans Ändersson ett slag på hufvudets högra sida, som ettat uppåt. Härefter hade något annat tecken ill lif icke synts hos Hans Andersson, än att han tlt litet rört på högra armen och ena benet. Sedan mordet, som verkställdes vid fulla tvenne tenkast från det Wiberg först fattade beslutet erom, blifvit fullbordadt. hade Wiverg satt sig å en i närheten af mordstället varande sten och fvertänkt hvad han borde göra. Efter vid pass minuters förlopp hade han i ett ögonblick af åkommen ånger beslutat att gå fram till bruket ch sjelf angifva sig, i följd hvaraf han också beitvit sig genaste vägen fram till Srömbacka, rs igenom skogen. Framkommen till platsen brukets uthus, hade han frågat byggmästaren ärnström, som han der träffat, huruvida bruksföraltaren Högberg var hemma, hvarpå Wiberg fortatt vägen framåt bruket. Kommen något längre ram hade han likväl gripits af en annan tanke, fseende möjligheten att neka till brottet och unandölja spåren deraf. För att närmare kunna inka härpå, hade Wiberg då återvändt till liket ch nedsatt sig bakom en gran, eftersinnande huru an skulle ställa sig, och hade Wiberg då fattat et beslut att neka, i följd hvaraf och för att möjggöra förnekandet Wiberg tagit Hans Anderssons iska, käpp och mössa, som legat nedfallna på arken, äfvensom plånboken ur likets högra tröjka, med hvilket allt han begifvit sig vesterut åt ljarbosjön, hvari han tänkte kasta dessa saker ch sedermera också nedsänka liket, derest han äktade ditbära detsamma. Framkommen till Rödjarbosjön hade han emelrtid funnit vägens längd icke medgifva likets ditrande. I närheten af sjöstranden på olika stäln nedlade han käppen, väskan och mössan, I plånoken fann han 67 rdr i penningar, en auktionsräking ställd på Hans Andersson samt sin egen revers emte den falska borgensförbindelsen, hvilka båda stnämnda handlingar, såsom för Wiberg farliga, on fuktat i en närbelägen vattenpuss samt derefr mellan händerna hoprullat till en boll, hvarter han nedstuckit denne i den närbelägna myren, ti en med ena foten gjord grop, den han sederera igenfyllt. Penningarne stoppade han på sig, en lät auktionssedeln qvarligga i plånboken, hvilen han tillknäppte och sedermera nedlade utmed risbovägen, i tanke att då plånboken sedan hitdes tom man skulle taga för gifvet, att Hans Anersson blifvit mördad och plundrad. Härefter ick han åter till liket, derifrån han begifvit sig ed åt Bergsjö-Bjuråkersvägen i afsigt att gå hem; en då han der fått se folk komma gående, åter At om till Unkat 1 act han unnsåkt smodon