Huru denna hogre krigskonst inom dessa områden i vårt land idkas, tillhör oss ej att här bedöma. Lätt är emellertid att säga huru det borde vara. Så borde detta studium, hvarmed krigshistorien står i nära samband, idkas såsom ett hufvudämne vid Mariebergs krigshögskola. Så borde inom generalstaben uppmärksamheten oaflåtligt deråt egnas, så att de der anställda officerare vore ständigt sysselsatte att på kartor framställa alla utförda vigtigare bataljer, att diskutera hithörande problemer, att utfinna vårt eget lands försvarspositioner och sättet för deras intagando och försvar m. m., hvartill kommer, att noga följa med alla nya erfarenhetsrön som göras i verlden, i afseende å armö-organisationer, vapen, m. m. De större fältmanövrerna erbjuda dyrbara tillfällen att bringa dessa studier i praktisk utöfning. Här skola först planer uppgöras till det låtsade fälttåget, och borde der fri täflan ega rum att ingifva förslag. Dessa förslag böra sedermera allmänt diskuteras. Öch när så, ester krigsrådets hörande, den högste befälhafvaren antagit en plan, så böra alla ledare af de större enheterna vara med densamma förtrogne, så att de handla i planens anda och lag, hvar och en med den sjelfständighet, som betingas af hans befäl, så att ett högre befäl aldrig ingriper i det lägres kommando, 0. s. v. Endast så kan den stora mekanismen sungera med ordning och kraft, ledd i sin helhet af den lugna, skarpsynta fältherreblicken. Taktiken lärer, såsom ofvan sades, sättet för de särskilta trupp-enheternas framskjutande mot det mål, som strategien utstakat. Mycket studium har blifvit nedlagdt på att väl kombinera alla de rörelser, som här kunna komma i fråga, hvarom reglementena för bataljonsexercisen bära intyg. Det är också dessa rörelser, som spela hufvudrollen på ererisfälten och vid lustlägren, samt i allmänhet under militäröfningarne i fredlig tid. Det är också ett rätt artigt nöje att se! dessa manövrer, huru truppen uppläser och förenar sig, huru han formar sig i olika uppställningar, 0o. s. v. Allt detta; kan varieras i oändlighet, och så få ba-; taljonsoch kompani-cheferna ständigt nya! lexor för hvarje nytt möte att inlära och inöfva. Det är dock gifvet, att endast ganska få af dessa rörelser kunna ifrågakomma i verkligt krig. Såsom en hufvudregel på detta område; gäller: att truppen kan hastigt och säkert! utvecklas (deployeras) samt lika hastigt! och säkert sammandragas, allt med stark sammanhållning, eller, med andra ord, att den eger den största möjliga elasticitet. Den uppställning, som bäst uppfyller denna fordran, kan alltså på förhand förklaras vara den bästa och ändamålsenligaste, och borde såsom sådan hufvudsakligen öfvas, så att truppen deri vunne absolut färdighet. Andra formeringar af underordnad betydelse böra öfvas endast i andra rummet, när tid och onständiglie ter sådant medgifva. , Litet men väl — är äfven här den första lagen. Bättre några få rörelser väl inöfvade, än många på! fusk och slarf. Det vore alltför förmätet af oss, såsom icke varande män af facket — man tycker väl att vi i alla fall äro ganska oförskämde, när vi orda i dessa ämnen — att angifva den uppställning, som skulle bäst uppfylla de ofvannämnda hufvudvilkoren. Icke förthy våga vi påpeka en! formering, som här torde böra beaktas, men som icke förekommer inom den nuvarande taktiken, ehuru den fanns hos de gamle: det är den vigg-formiga uppställningen. Denna uppställning vinnes lätteligen dermed att man låter flyglarne i den formering, som nu kallas rotvis-kolonn utskjuta i en större celler mindre vinkel från töten. Här eger hvarje man rum att begagna sitt skjutvapen, ej blott mot sidorna utan ock mot fronten; armarne, eller vingarne, utbreda sig lätt på linie och sammandragas åter i rotvis-kolonn, som skyddar befälet inom soldaternas linier. Bataljoner så formerade skulle lätteligen betäcka hvarandra, och skulle röra sig såsom med vingslag, hvilka öppna och sluta sig. Uppskällningen erbjuder, från fronten sedd, vida mindre bredd än linieuppställningen, men är nästan lika tunn som denna, hvarjemte den bjuder front äfven mot sidoanfall. I fan-plutonen eger bataljonen sin sammanhållningspunkt, sitt ständiga ögonmärke och sitt — så att säga — gångjern. Här skulle alltså just finnas de egenskaper, vi velat framhålla, nemligen förmågan af utveckling och sammandragning, allt under full sammanhållning, egenskaper, sem näppeligen skola vinnas vid uppställningar, der bataljonen är sönderdelad i sina från hvarandra skiljda kompanier. Vi antaga dock att den nuvarande bataljonen är för stor för en sådan formering, blifvande det troligen i alla fall nödvändigt att mmska bataljonens styrka, med anledning af den tunna uppställning, som eldvapnens utveckling i vår tid kräfver. Må man ej taga illa den utkastade tanken, som väl må vara berättigad i en tid, då alla menniskor börjat fuska i det militära yrket, och då de nya eldvapnen må