Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 november 1867, sida 2

44 FmS1. AE siologiska studiet, af densamme. — Några iakttagelser under en utländsk resa, afP. Hedenius. — Om den äldsta i Sverge tryckta medicinska bok, af F. J. Björnström. — Om (Esthesiometern, af densamme. — Anmälan af Hebras Atlas der Ilautkrankheiten, af densamme. — Föreningens särskilda angelägenheter samt Constitutio epidemica. Den sednares innehåll är följande: I Folkskole-inspektörernas Berättelser 1864 —66; Eneroth: Om folkskolan i Sverge; Wallin: Iakttagelser rörande folkskolorna; Paulsson: Historik öfver folkskoleundervisningen. II. O. Eneroth: Folkskolan, dess ändamål, medel och verkningar, af J. Wallin. G. Ljunggren: Bellman och Fredmans epistlar, en studie af C. R. N. Engelsk Roman I George Eliot; Felix IIolt; en kärlekshistoria af — m. —; G. II. Trolle och J. Hägg; ÄÅngkorvetten Gefles expedition, af S. N. C. F. Wiberg: De klassiska folkens förbindelse med Norden, af —II—, samt Diverse: Läbke, Arkitekturens historia. — Bäckström, Europas historia 1815—66. Jag yttrade i början af brefvet, att det vore önskligt, om ett större antal läsare kunde komma i åtnjutande af dessa tidskrifter, än som nu sker, och mången torde vid denna fromma önskan spörja: ,hvad rör mig GUsthesiometern eller Hebras Atlas der Iautkrankheiten? och jag står verkligen handfallen, ty jag har intet nöjaktigt svar att ge, men der finnes en annan bit, ja ett par kärnfriska arbeten, sprungna ur våra bästa skriftställares pennor, som Ni, mina damer och herrar, kunna både fatta och ha själsnjutning utaf, och i främsta rummet sätter jag n:o 2 af den i Läkareföreningens häfte törekommande afhandlingen, och som utgör det invigningstal, hvarmed professoren Holmgren öppnade den nya physiologiska institutionen, den 11 Mars i år. Vid detta tillfälle redogjordes i korthet för innehållet af talet, och vi skola måhända en annan gång närmare, och mera i detalj, gifva våra läsare kunskap om detsamma, då det nu deremot må vara oss förunnadt att ur den andra tidskriften få göra några utdrag, som röra en af tidens brännande frågor: folkskoleväsendet. Bland annat heter det der: ,, Hvad som i väsendtlig grad göres vår folkskola behof, och hvarförutan allt reglementerande och inspekterande alltid skall blifva utan afsedda följder, är metoden vid undervisningen, detta skolhällningens lif och anda, hvarförutan allt blifver dödt, kallt och förstenadt. Lexor och åter lexor, utanläsning från perm till perm, såsom det heter, väga ej mycket på bildningens vågskål. Vi ätminstone lägga ingen vigt derpå; ja vi rent af frukta dessa öfningar, der de endast gå ut på ett mekaniskt anförtroende åt minnet af hvad läroboker innehåller. Utrustade med en tung banlast af osmälta minneskunskaper hatva lärjungar (från en sådan skola) utgått i lifvet, utan blick för detsamma, utan en tanke på att i sammanlefnadens värf kunna göra sig till godo de i skolan inhemtade kunskaperna. MHvarken hjerta eller förstånd hafva derpå vunnit, och själen har, trots dessa kunskaper, förblifvit oodlad, otillgänglig för intryck, oförmögen att känna varmt, tänka sannt och bestämma sig efter riktiga principer. Under sådana förhållanden blir det, som om kunskapen vore till endast såsom ett yttre ting, hvilket påhänges för prydnadens skull; såsom om dess ändamål aldrig vore att genomtränga menniskans hela andliga väsende, med förädlande förmåga inverkande på själ och hjerta. Hvad sedan kunskapens praktiska nytta för lifvet beträffar — derför har man ofta ej gjort sig någon reda. Väl har man t. ex. i naturläran läst om många underliga djur i Asien och Afrika, men man har aldrig gjorts förtrogen med våra egna husdjurs natur, skötsel och törnuftiga behandling. ... Så ungefär har det gemenligen förhållit sig med vår skolundervisning. Den har varit allt annat än instruktiv i detta ords bättre mening.... Bland förhållanden, som lägga hinder i vägen för folkskolans utveckling, nämnes: våra på många ställen glest bebodda landsträckor, våra mörka höstar och långa vintrar, våra stora skogar och, såsom det största hindret: svenska folkets fattigdom, hvarigenom barnen måste afstå från sin skolgång för att hjelpa till vid göromål hemma. För att häfva dessa binder gifves ingen utväg; man måste beklagande böja sig under desamma och söka att, så godt sig göra låter, begagna de tillfällen, som stå till buds, för att gifva det lilla af kunskapen, då man ej är i tillfälle att gifva hvad mera, hvad tillräckligt är. — Vi hatva citerat dessa rader af d:r J. Wallin såsom tillräckligt talande och bevisande att folkskolan i honom fått en målsman, som rätt uppfattat bristerna och sett djupt in i denna camera, der ännu så många dunkla punkter finnas för betraktaren på nära håll. Afhandlingen genomgår föröfrigt folkskolans öden från äldsta tider. Redan 1138—48 utkom ett påbud om solkundervisning af erkebiskop Ragvaldi. Efter 1571 bildades flere skolor ör folkets barn, och 1625 påböd Gustaf Adolf, såsom en ovilkorlig skyldighet, att varnen skulle sättas i skola. Vidare omalas den stora rörelse, som uppstod geom vexelundervisningen i lankastersko