Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 november 1867, sida 1

Han vände sig till theologen, tummade hans uniformsrock och började göra sig lustig deröfver. Den stackars theologen hade i sin beroende ställning blott en utväg: han aflägsnade sig för att undvika en duell. Gisbert Aschen erfor detta i går afton. Han känner ej theologen och har kanske aldrig sett honom, men han begaf sig genast till slagskämpen och manade ut honom. I dag klockan tio på förmiddagen ha de lemnat staden för att ducllera, men hvart de farit, vet man ej. Detta hörde jag först vid bordet i dag, och i detta ögonblick ha de redan slagits. Jag fruktar för Aschen, ty hans motståndare är en verkligen fruktansvärd klinga. Lyckligtvis ge dessa studentdueller endast skråmor. — Låt oss hoppas det äfven denna gång, sade Mahlberg. Kaptenen hade emellertid samlat sitt mod och började nu: — Jag skall nu tala om mig sjelf, Franz, och det är sorgligare än vårt föregående ämne. Äfven Aschen har tyngre bekymmer på hjertat än du anar. Hör mig; hvad jag har att säga dig rör både mitt hjerta och min ära. Du inser min vänskap för dig, då jag kan berätta detta för dig. Jag arbetade som ung assessor i Breslau ; der lärde jag känna Agathe Fahrner, dotter till en regeringssekreterare. Jag ansåg henne som en engel, och hon var det. Vi älskade hvarandra, trolofvades, och hon blef min hustru, då jag utnämndes till regeringsråd. Vi lefde lyckliga, och kort derefter utbröt kriget. Jag följde konungens upprop och gick in vid armån. Som belöning placerades jag,